Vänsterpartiet och Lars Ohly får i dag knivskarp kritik från Södertäljes kommunalråd Staffan Norberg, själv vänsterpartist. Norberg beskyller Ohly och partiledningen för en skev politisk självbild och för att helt sakna självkritik. Partiet målar verkligheten i svartvitt, upplever sig som bärare av den absoluta sanningen och drar sig inte för att sympatisera med diktaturer bara för att visa avståndstagande mot USA. Det är många beska sanningar som Staffan Norberg kommer med. Tyvärr, för hans del, lär förmågan att lyssna på dessa vara begränsad hos de Ohlygarker som nu rattar vänsterpartiet.

Partiet har marginaliserats sedan Ohly tog över och gått svagt i två raka val. Ändå ligger den hårda, kommunistiska linjen fast. Ohly kallar sig visserligen inte kommunist längre, men han bär fortfarande dess ideal. Partiet har gått från ett populistiskt vänsterparti med feministisk framtoning under Schyman till ett marginaliserat extremistparti på den yttersta vänsterkanten under Ohly. Det är en utveckling som alla borgerliga kan välkomna och som alliansen måste ta fasta på i sin opinionsbildning framöver. Det enda riksdagsparti som står för ett systemskifte – ett begrepp ofta använt av Ohly själv – är Lars Ohlys vänster. De vill återförstatliga, återkommunalisera, allvarligt försvåra privat företagande genom att gynna offentliga konkurrenter och isolera Sverige internationellt. Är det dessa idéer som socialdemokraterna avser bygga en eventuell regering på?

Partiet lider av en febrig nostalgisjuka och vill vrida klockan tillbaka. Valfrihet är ett skällsord eftersom alla ”inte kan” välja skola, sjukhus och elbolag. Ohly leder ett parti som föraktar människors rätt till fria val i sina liv, som inte betror individerna förmågan att fatta egna beslut utan politisk inblandning. Detta gäller alla politiker i viss mån, annars skulle de ha ett annat jobb, men det parti som alltid säger sig värna om den lilla människan vill alltså ha en stark stat och en omfattande politisk makt som trycker ned just denna människa i jorden.

Vänsterpartiet är riksdagens radikalaste parti. Radikalism behöver inte vara negativ per definition, men här det handlar om en misslyckad radikalism som bygger på idéer som lett till fullständig kollaps var de än har prövats. Det är faktiskt lite synd om alla som inte har fattat det.