På femårsdagen av invasionen av Saddam Husseins Irak konstaterar George W Bush, föga förvånande, att beslutet att gå i krig var rätt. Samtidigt konstaterar Hans Blix att Hussein inte utgjorde något hot mot omvärlden där och då och att han troligen hade blivit en isolerad diktator likt Moammar Gadaffi eller Fidel Castro om han fått sitta kvar.

Jag var emot Irakkriget från första början. Inte för att det är principiellt fel att avsätta en diktator (det är det naturligtvis inte), utan för att USA:s charad i FN aldrig övertygade mig. Det är sant att inte bara amerikansk utan även en rad andra länders underrättelsetjänst pekade på att Saddam Hussein troligen hade tillgång till massförstörelsevapen. Just av den anledningen blev det desto mer pinsamt att den ”bevisning” som USA försökte lägga fram inför en kritisk omvärld var så sparsmakad och öppen för tolkning. Det var inga fotografier på avfyrningsramper vi fick se, det var en och annan lastbil som pekades ut som ”mobila laboratorier”. För en rationellt och kritiskt tänkande människa tydde det mesta på att USA såg spöken mitt på dagen och försökte gripa varje halmstrå för att få gå i krig.

Kriget blev som vi känner till en stor succé inledningsvis. Husseins regim föll oväntat snabbt och diktatorn själv hittades i en jordhåla, skäggig och ”beredd att förhandla”. Därefter begicks en rad misstag. Den irakiska armén upplöstes. USA underskattade alternativt förstod sig inte på de etniska konflikter som skulle komma som ett brev på posten när den privilegierade delen av befolkningen nu plötsligt skulle dela makten med alla andra.

Irak var inget terroristtillhåll innan USA invaderade. Bush gick in för att ”avväpna” Saddam Hussein. I samma andetag sade han sig attackera den internationella terrorismen i allmänhet och al-Qaida i synnerhet då dessa skulle ha tydliga kopplingar till Husseins regim. Vilket de inte hade. Resultatet av invasionen är att Irak blivit en front för islamisk terrorism. Måhända är det bekvämt för USA att föra kriget på irakisk mark i stället för på amerikansk, men den irakiska befolkningen är nog inte fullt lika nöjd med att deras land har blivit ett slagfält. Alla irakier jublar över att ha blivit av med Saddam Hussein, men de gläds knappast åt den bedrövliga säkerhetssituationen och de svåra sanitära förhållandena som fortfarande råder i stora delar av landet. Visst vill vi alla leva fria, men först och främst vill vi överleva.

Civila drabbas alltid i krig. De civila förlusterna under invasionen var sparsamma, detsamma gällde amerikanska förluster. Det är efter ”mission accomplished” som dödstalen har rusat i taket, framför allt när det gäller civila. Uppskattningar visar att mellan 80 000 och 100 000 irakier har dött. Detta måste onekligen tas med i diskussionen när vi bedömer huruvida Irakkriget var en god idé eller inte. Vissa skulle säga att idén var god, genomförandet sämre. Jag skulle säga att hela invasionen var onödig. Saddam Hussein utgjorde bevisligen inget direkt hot mot USA eller västvärlden. Han utgjorde heller inget omedelbart hot mot sina grannländer. Han var en av många tyranner runt om i världen, varken mer eller mindre.

Vad än underrättelserapporter från olika länder visar, har jag svårt att tro att Bush verkligen var övertygad om att Saddam Hussein satt på massförstörelsevapen. Vem vågar anfalla ett land som kan använda massförstörelsevapen som motmedel? Själva poängen med att ha sådana vapen är att fienden ska veta om det och avstå från aggressiva handlingar. USA har försökt tona ned massförstörelsevapnen som argument för kriget och i stället peka på att Hussein var en ”bad guy”. Om det räcker för en invasion, torde USA ha fullt upp. I stället har de lierat sig med andra diktaturer och därmed valt att stödja andra ”bad guys”.

Det är i dag svårt att sia om hur historien kommer att döma George W Bush och Irakkriget. På kort sikt är det en mänsklig katastrof. Tiotusentals civila har fått sätta livet till, terrorverksamheten har koncentrerats och intensifierats till Irak och dess närhet. Truppförstärkningar har stabiliserat läget något, men den politiska situationen i Irak är fortfarande för kaotisk för att kunna kallas någorlunda stabil. Det kommer att ta tid, men Irak kommer förhoppningsvis att bli en stabil demokrati en vacker dag. Frågan är hur mycket av den äran Bush och USA kommer att kunna ta åt sig.