Regeringens utredning om sexualbrottslagen dröjer. Därför tillsätter miljöpartiet en egen utredning, som syftar till att skärpa lagen så att den som inte anses ha försäkrat sig om sexpartnerns samtycke ska dömas för våldtäkt. Madeleine Leijonhufvud (vem annars?) ska leda arbetet.

Syftet med utredningen är att utreda exakt hur lagtexten ska formuleras, inte huruvida ändringarna är en bra idé. Att det ska krävas samtycke vid sex är en självklarhet, det ifrågasätter ingen. Problemet med Leijonhufvud et al är att de sysslar med begreppsglidning. Våldtäkt ska inte längre behöva innebära våldtäkt. Våld och hot om våld ska inte behöva ingå, det ska räcka med någon sorts sexuellt utnyttjande. Som konstaterat tidigare är detta inte bara fel, det är fullständigt onödigt. Men politiker älskar att ändra och pilla i lagar utan att det behövs. Det är sedan länge straffbart att utnyttja någon annan sexuellt mot dennes vilja. Vi har lagar mot sexuellt tvång (vilket kan ge fängelse i två år och sex år om det anses grovt), mot sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning (maxstraff fyra år) plus en rad olika brottsrubriceringar för olika sorters utnyttjande av barn. Det går att diskutera straffsatserna. Gör det. Men försök inte ändra betydelsen på redan existerande brottsrubriceringar och lagtexter som ett led i något slags feministisk kamp.

Det kanske mest oroande med förslaget att ändra i sexbrottslagen är att bevisbördan lastas på den åtalade. Det är, enligt detta tänkande, den åtalade som ska bevisa att det påstådda offret samtyckte till sex. Hur bevisar en åtalad det i efterhand i en domstol? Vi kan inte ha en rättsordning där bevisbördan ligger på den anklagade. Våldtäktsmål får inte vara ett undantag.

Om förslaget blir verklighet i svensk sexualbrottslagstiftning, får vi väl helt enkelt vänja oss vid att kräva ett samtyckeskontrakt. ”It´s the right thing to do…”