Gårdagens utspel från Claes Borgström om att straffen för sexköp ska skärpas markant möts i dag av applåder från borgerlighetens egen justitieminister. Föga förvånande, ska tilläggas. Beatrice Ask har inte direkt gjort sig känd som en politiker som står på individens sida och allra minst de prostituerades. Var finns de prostituerade själva i Asks värld?

I en riksdagsdebatt underströk hon att de prostituerades rätt att sälja sex och att få komma till tals i frågor som rör dem är ”en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha.” Beatrice Ask har alltså tagit kraftigt avstånd från sexsäljarnas rättigheter sedan tidigare och är därför en väntad allierad med Borgström i denna fråga. Den lyckliga horan är en myt, fastslår Ask med en dåres självsäkerhet i dagens SvD. Isabella Lund har tidigare reagerat på sådana uttalanden med det krassa konstaterandet att ”vuxna människor som jag och mina kollegor finns inte…”. Människor som inte passar in i den färdiga mallen för vad en prostituerad är, osynliggörs och förnekas.

Under debatten i riksdagen där Ask yttrade ovanstående ord, framkom att justitieministerns meddebattörer mer än gärna tog del i en tävlan om vem som kunde skriva sexsäljarna på näsan mest och oftast. Carina Adolfsson Elgestam (s) påpekade att ”mänskliga rättigheter för de prostituerade är oerhört viktigt, men det handlar framför allt om synen på den prostituerade och synen på sexköp.” Sexköpslagen är de facto en attitydlag. Den är en politisk markering som konstaterar att ”sånt där tycker vi inte om”. Konsekvenserna av lagen, hur den drabbar sexsäljarna, lämnas därhän. Synen på de prostituerade måste hållas intakt och den måste vara negativ. Hela den svenska sexköpslagen bygger på det. Sådant går alltid att läsa innantill från dylika debattörers inlägg, men det är angenämt att få det svart på vitt på detta sätt.

Det ska inte vara okej att köpa tillträde till en annan kvinnas eller mans kropp, konstaterar moderaten Andreas Norlén i samma debatt. I vanlig ordning löper politikerna inte linan ut i sina egna resonemang. Om vi inte ska få köpa tillträde till någon annan människas kropp, utgår alla massageyrken, all sjukgymnastik, all fysisk vård över huvud taget. Det menar förstås inte Norlén eller någon annan i riksdagens kammare, för så långt har ingen av dem tänkt, men det är precis det som blir konsekvensen av deras föga genomtänkta debattinlägg. De lever kvar i en föreställning om att sex idkas mellan älskande par, helst i hemmet, helst i avlingssyfte och självfallet utan pornografisk inspiration.

De styltiga och förenklade argument som presenteras i sexköpsdebatten blir till sanningar i en kammare där ingen törs ifrågasätta och visa på vad konsekvenserna av lagen egentligen blir. Det blir en okunnighetens löje över hela diskussionen. Vi hade lika gärna kunnat sätta en grupp sjuåringar att diskutera militär strategi på den tyska östfronten 1942. Det som skrämmer är att till skillnad från sjuåringarna sitter riksdagsledamöterna på lagstiftningsmakt, en makt att påverka livet för över nio miljoner människor. Man kan tycka att kunskap och fakta skulle vara eftersträvansvärt i en sådan situation.