Irakkonferensen är över. Stockholm är inte belägrat längre. Vänsterdemonstranterna har gått hem. Det finns många positiva tecken i Irak just nu. al-Qaida sägs vara om inte slaget så i alla fall hårt nedpressat mot marken. Säkerhetssituationen har förbättrats avsevärt sedan truppförstärkningen förra året och Bush ämnar nu planenligt börja ta hem de extrainsatta trupperna steg för steg. Våldsnivån är den lägsta på fyra år. Ändå suras det från vänsterhåll.

Rapporteringen i svenska medier känns nästan bisarr. Rapport ägnade nästan tio minuter åt konferensen. Eller snarare allt runt omkring. Mycket tid ägnades åt vänsterdemonstrationerna, inte ens Jan Myrdal kunde de låta bli att visa. Och naturligtvis ställdes inte en enda kritisk fråga till dessa fåntrattar som intog Sergels torg för att skandera. Vad protesterar de egentligen emot? Att Condoleezza Rice deltog i konferensen (vilken för övrigt anordnades av FN, inte Sverige eller USA)? Att konferensen råkade hållas i Sverige? Att den över huvud taget hölls? Vad är fel i att anordna en konferens för att tala sig samman om hur Irak ska bli ett tryggare, säkrare och bättre land att bo i? Precis som vi vant oss vid erbjuder dessa vänsterdemonstranter inga seriösa alternativ. Det är bara ett evigt gnällande.

Jag är den förste att instämma i att Irakkriget var ett misstag på många sätt och att USA bär ett särskilt ansvar för att reda upp situationen. Men när det nu går åt rätt håll, när al-Qaida är på flykt och säkerhetsläget stadigt förbättras, ska vi då gnälla och som den populistiske sossen Urban Ahlin kräva en ensidig kritik av USA? Detta är inget annat än meningslös plakatpolitik!

En liten not: När polisens presstalesman fick frågan om hur många poliser som deltog i insatsen ville han inte svara ”av taktiska skäl”. När sedan en annan polis fick samma fråga förklarade han stolt att det handlade om 1 700 poliser, alltså den största insatsen hittills. Det känns som att polisen borde snacka ihop sig lite om sin presspolicy…