I morgon börjar riksdagens mest radikala parti sin kongress. Vänsterpartiet är ett parti som så fort det får chansen anklagar moderaterna och alliansen för att vilja genomföra ett ”systemskifte” men är själva det enda riksdagspartiet som står för just ett systemskifte. I socialistisk riktning då, förstås.

Partiet nådde 12 procent i valet 1998 under Gudrun Schyman. Sedan dess har det gått utför och under Lars Ohlys ledning ligger partiet och krälar kring 5 procent i varje mätning. Partiet skulle bli gladare för att locka väljare, hette det. Leende kommunister, alltså. Det är oklart om partiets företrädare blivit gladare, men det är i alla fall mindre gräl nu än tidigare, menar Ohly. Oppositionen inom partiet, de så kallade förnyarna, verkar ha rensats ut eller tystats. ”Vi har ett samtalsklimat där vi kan tycka olika utan att det river upp känslor”, menar Ohly. Så länge det går traditionalisternas väg, vill säga.

Att traditionalisterna behåller greppet om partiet är en god garant för att vänsterpartiet hålls kvar på nivåer kring 5 procent. DN redovisade i går resultatet från den studie som Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, gör med jämna mellanrum och som handlar om vilka egenskaper vanligt folk knyter till olika partier. Föga förvånande ansågs vänsterpartiet ha mer positiva egenskaper vid succévalet 1998 än det har i dag. Nu anser 36 procent av de tillfrågade att partiet ”använder förbud och kontroller”. Var femte tillfrågad anser att partiet visar hänsynslöshet.

Jag håller med Lars Ohly om en sak. Det är bra med alternativ i politiken och ett tvåpartisystem vore förödande – även om vi redan i dag har två stora partier som dikterar villkoren på vardera sida blockgränsen. Socialister har sitt på det torra. Problemet är att det inte finns några trovärdiga alternativ för liberaler längre. Tacka Reinfeldt för det.