Jag undrar vad Irakkrigsmotståndarna tycker dessa dagar. Tycker man att det är för djävligt att irakierna nu får frihet, demokrati och utveckling? Är antikrigsaktivisterna fortfarande emot att diktatorns störtades? När man nu ser att det finns framtidshopp, tycker man fortfarande priset för friheten är för högt? Hade man hellre sett att Irak fortsatt vara ett skräckvälde under en blodsbesudlad tyrann?

Dick Erixon bloggar om ett Irak vars utveckling nu går i rätt riktning med ökad säkerhet och mindre våld och undrar om alla vi som motsatte oss kriget motsätter oss denna utveckling. Frågan känns fånig för mig, men eftersom jag var en av dessa Irakkrigsmotståndare (om än ingen antikrigsaktivist) känner jag mig lite träffad. Jag var tidig motståndare till Irakkriget, en av ganska få på den frihetliga kanten dessutom och jag var emot kriget av flera skäl. Argumenten för att gå i krig var usla. Påståendet att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen kunde inte styrkas och Colin Powell gjorde USA till åtlöje i FN.

Man kan verkligen ifrågasätta att Bush trodde att Irak hade massförstörelsevapen. Vem vågar anfalla ett land med kapacitet att utplåna städer i sina grannländer, kanske rent av (som det hävdades) kunna använda biologiska vapen inom 45 minuter? Vem tror att Saddam Hussein skulle ha tvekat om kapaciteten fanns där? Om anfallet hade handlat om världens säkerhet och kampen mot massförstörelsevapen i fel händer, som Bush och hans anhängare påstod, varför har USA inte gjort något åt Nordkorea?

Världen hade inga större problem med att USA gick in i Afghanistan. Där fanns träningsläger och konkreta kopplingar till al-Qaida. USA ansågs ha rätt till självförsvar. Jag hade inga problem med den militära operationen heller. Vi vet i dag att anfallet på Irak var något som medvetet kopplades samman med 11 september i ett desperat försök att vinna legitimitet i en tid när världen ville visa sympati för det som drabbat USA. Anfallet skulle genomföras oavsett om några ”bevis” hittades, det var tydligt på ett tidigt stadium. Att planeringen av Irak efter diktatorns fall var synnerligen otillräcklig förbättrar inte direkt bilden av Irakkriget för USA:s del.

Ett annat argument mot kriget var och är naturligtvis de civila offren. Att Irak är på rätt väg i dag döljer inte det faktum att omkring 100 000 irakier fått sätta livet till sedan den USA-ledda invasionen. Flera miljoner har flytt sitt hemland. Vem är George W Bush att säga att dessa liv måste offras för demokratins skull? Iraks folk bad inte USA om hjälp. Att påstå att 100 000 människor får finna sig i att deras liv offras för ett högre syfte kan aldrig vara acceptabelt.

Jag är inte principiell motståndare till att diktatorer och tyranner störtas, tvärtom. Jag anser i likhet med många andra att den så kallade folkrätten ofta kan översättas med tyranners rätt att förtrycka sin befolkning i fred. Men ska tyranner plockas bort från makten ska det ske på ett sätt som skonar civila i största möjliga mån och det ska helst ske av de förtryckta själva, inte av en utländsk stat med egna politiska intressen på agendan.

USA har mycket liten trovärdighet i frågor som rör demokrati i världen. Kanske ligger det i en supermakts natur att hyckla och bete sig illa. Men när samma land lierar sig med Saudiarabien och Pakistans Pervez Musharraf och samtidigt säger sig arbeta för demokrati och frihet i världen, är det svårt att ta det på allvar.

Acceptabla offer?