Per Gudmundson gör en intressant koppling mellan vänsterpartisten Josefin Brinks förflutna som strippa och partiets sexualpolitiska hållning i dag. Den rymmer en del funderingar…

I boken Femmes of ­Power: Exploding Queer Femininities har Brink tydligen berättat om maktkänslan i högklackat och rött nagellack men samtidigt understrukit att hon som vänsterpartist inte kan säga saker ”som får ätas upp senare”. Hon får hålla sig på mattan, så att säga. Taket är i likhet med övriga partiet inte så högt i vänsterpartiet när det kommer till sex och politik, vilket för vänsterns del delvis förklaras av det feministiska ok som partiet dras med.

Jag förstår mig inte riktigt på Josefin Brink. Vad tycker hon egentligen? Tvingas hon mot sin vilja förklara sin bakgrund som strippdansös med ”jag var ung och behövde pengar” för att inte väcka anstöt hos partiets mer torrlagda ledamöter? Jag tror det. Brink försvarar visserligen sexköpslagen utåt, men hon gör det inte alls lika hårdhänt och rabiat som Birgitta Ohlsson (fp) eller annan valfri vänsterpartist. Hon tycks ha sympati för sexsäljarna och väljer att inte döma.

Det måste vara en jobbig situation. Josefin Brink skulle faktiskt kunna göra nytta i sitt parti om hon lyfte frågan och tog strid mot de feministiska maktanalysernas helighet, mor moralismen och ifrågasatte sexköpslagen. Kanske vore det politiskt seppuku. Eller så skulle det öppna upp för en omprövning på sikt. Det kan ju finnas fler som delar hennes åsikter men som i dag är tysta av samma skäl som Josefin Brink: de rent karriärmässiga.

Några tidigare inlägg i ämnet sexköpslag och sexualmoral: 1, 2, 3