Titta, det är match igen, utropar Expressen efter att Demoskops senaste mätning bekräftat socialdemokraternas kraftiga nedgång och dessutom halverat avståndet mellan blocken (något Synovates mätning inte gjorde). Och det kan man ju göra. Men att kalla det två politiska alternativ är att ta i.

Alliansens mest kritiserade åtgärd, det som fick LO att dra med sig medlemmar ut på demonstrationer och det som har lyfts fram av oppositionen i snart sagt varje politisk debatt, är ökningen av egenfinansieringen i a-kassan (eller den sänkta a-kassan, som det brukar kallas). Oppositionen har försökt plocka poäng på att de minsann tänker återställa a-kassan (”och rättvisan”) efter en valseger 2010. Alliansen har svarat att det ska löna sig att arbeta och att skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta därmed måste öka. 
En tydlig ideologisk skiljelinje, kan tyckas. Men inget är hugget i sten med Reinfeldt vid rodret, allra minst ställningstaganden som kan kallas ideologiska. De är väldigt lätta att överge. Regeringen har redan sänkt a-kasseavgiften en gång och Reinfeldt har aviserat att det kan komma fler avgiftssänkningar framöver. För att möta ett svårt opinionsläge väljer alltså regeringen att lägga sig ännu närmare oppositionen i stället för att sätta ned foten och ta strid. Reinfeldt vill förstås gärna slippa a-kassan som en stor stridsfråga i valet om två år eftersom Sverige då lär befinna sig i en lågkonjunktur med ganska hög arbetslöshet.
Frågan är om de politiska skillnaderna mellan blocken inför valet 2010 ens kommer att handla om procentsatser. Det kanske rent av blir i promille vi får räkna för att hitta skillnaderna och utskilja de där två tydliga politiska alternativen som det brukar talas om. Det är en match mellan två lag som står och spelar på samma ideologiska planhalva.