Lars Bern (ek kand teknologie doktor och återkommande aktiv i klimatdebatten) och Maggie Thauersköld (som skriver på The Climate Scam) skriver läsvärt på Newsmill om klimatalarmismens effekter på lång sikt. För politikerna. För miljörörelsen. För gammelmedia. Vad händer när folk börjar vakna upp och ifrågasätta de uppgifter de matats med i åratal?

Eftersom nyhetsrapporteringen i de traditionella medierna är synnerligen ensidig, söker människor med minsta lilla skepsis efter mer balanserade nyheter, eller bara alternativa sanningar, på nätet. Så länge det finns kritiskt tänkande människor finns möjligheten att väcka opinionen mot osanningar och överdrifter. Men faktum är att det kräver mer än bara kritiskt tänkande, det kräver konkret grävande för att verkligen se vad som stämmer och inte stämmer. Vilken vanlig medborgare kan på egen hand undersöka huruvida IPCC:s arbetsmetoder är oärliga? Den tiden eller det intresset har väldigt få. Det är därför mycket bekvämare att ta DN:s och SvD:s (förvisso alarmistiska) nyheter som sanning. Så fungerar vi människor.

Artikelförfattarna liknar klimatalarmismen vid kulturrevolutionen i Kina, vilket känns både överdrivet och en aning smaklöst. Men poängen går definitivt hem. Människor med avvikande åsikter i klimatfrågan tystas, hånas och fryses ute. Vi kallas ”förnekare”, ett medvetet ordval för att blanda oss samman med Förintelseförnekare. Symboliken är tydlig: Förintelseförnekare förnekar världens bäst dokumenterade brott, klimatförnekare skulle således förneka världens vetenskapligt bäst belagda företeelse. Med ord som ”konsensus” och ”enighet” skapas en bild av att den vetenskapliga världen gemensamt har forskat fram och belagt den globala uppvärmningen och dess orsaker. Vilket inte är sant.

Denna påstådda enighet legitimerar att debatt inte får eller behöver förekomma. Det är denna tystnad som är mest besvärande. Den signalerar att det inte finns några avvikande åsikter, förutom ett fåtal knäppskallar som kan avfärdas och förnekas tillträde till arenan. När politikerna själva är övertygade, eller bara anser det politiskt omöjligt att säga något annat, har det blivit business av det hela. Då kan det delas ut miljöbilspremier och satsas på särskilda miljöinsatser. Då kommer även företagarna med på tåget. Plötsligt driver klimatmyterna sig själva.

Problemet är att vi vet så lite om klimatets utveckling när utsläppen nu ska minskas. Skulle det bli varmare kan alarmisterna, oavsett orsakerna till uppvärmningen, fortsätta att skrika ut sitt klimatevangelium och hävda att vi gjorde för lite för sent. Skulle katastrofen utebli, kan samma alarmister hävda att undergången hade kommit om vi inte hade lyssnat på dem i tid.

Förmodligen kommer vi om 20 år att titta tillbaka på 2000-talets början och ruska på huvudet åt vår enögdhet. Katastrofscenarierna kommer inte att ha inträffat men politiker, företagare, aktivister, författare och debattörer kommer att ha gjort sig både kända och rika på att så många trodde på den där klimatundergången. Att så många bara gapade och svalde. Det är därför hög tid i dag att stänga munnen.