Vi ser det bland klimatalarmister, bland radikal- och statsfeminister och inte minst bland förespråkare av nolltoleranslinjen mot narkotika: lögner, halvsanningar och skeva tolkningar ”för den goda sakens skull”.

Det verkar vara något som skiljer liberaler från vänsterfolk. Vi liberaler försöker att vara sakliga, så sakliga att vi ofta inte får något genomslag i debatten eftersom folk inte alltid eftersträvar saklighet. De vill bli berörda, upprörda, känslomässigt påverkade. Därför fungerar Michael Moore på TV-publiken. Fan, till och med jag skrattar ju trots att jag vet att han ljuger och förvanskar. Därför gör Al Gore succé. Att påstå att havsnivåerna kommer att stiga mellan 16 och 33 centimeter, som IPCC har gjort, fungerar inte på en storbildsskärm. Nej, då krävs nivåer på sju meter för att publiken ska få den där ”oh my gooood”-känslan. Och så rullar det på. Ljudnivån för att kunna höras i debatten höjs (och samtidigt sänks nivån kvalitetsmässigt)

Det är således inte det minsta förvånande att galenpannan Andreas Malm, som använder ”islamofob”-etiketten på sina politiska motståndare ungefär lika ofta som Per Gahrton blir röd i ansiktet under en debatt, nu erkänner att han tolkar saker hur som helst så länge det gagnar hans sak. Han är, som han uttrycker det, ”ganska obenägen att kompromissa”. Det är något religiöst över det hela och även det har sin förklaring: drivet kommer från hans pappa, som råkar jobba i Svenska kyrkan.

Jag undrar varför människor hellre lyssnar till alarmister än till sansade människor, varför apokalyptiska spådomar ges utrymme framför positiva framtidsvisioner och funderar över om inte den gamle SA-ledaren Ernst Röhm hade rätt ändå när han sa att människor vill bli skrämda…?

via Johan Norberg