Annika Östberg är tillbaka i Sverige igen. Tyst diplomati sägs ligga bakom amerikanska myndigheters beslut att släppa henne.

Jag har inget emot att hon får avtjäna resten av sitt livstidsstraff i Sverige (även om hon troligen blir fri ganska snart). Jag kan tycka att 28 år i ett amerikanskt fängelse är nog. Men jag förundras samtidigt lite över den gloria som Östberg har fått från svenska medier. Engagemanget går inte att ta miste på, det är som om många vill ha hem ”vår” Annika. Varför? Bara för att hon är svenska? Var finns i sådant fall engagemanget för alla svenskar som sitter dömda till groteska straff för narkotikabrott världen över? Deras ”brott” har inte ens riktat sig mot någon annan människa. De har inte ansvarat för någon annan människas död. Ändå är det högst osannolikt att en svensk som dömts för narkotikabrott i USA eller annorstädes skulle åtnjuta detta stöd från svenska medier. Leif GW Persson har därför rätt när han säger att Annika Östberg har särbehandlats (även om han tycks haka upp sig på att hon just dömts för medhjälp till mord på en polis). Viljan att benåda polismördarna i Malexander skulle sannolikt vara betydligt mindre – de gjorde sig ju ansvariga till svenska polisers död, inte en amerikansk…

Expressen gläds inte bara åt att Östberg är tillbaka i Sverige: de jämför hennes fall med Dawit Isaaks. Att ens komma på tanken att jämföra Annika Östberg – som erkänt sig medskyldig till två mord och som dömts i domstol i en demokratisk stat – med Dawit Isaak – som fängslats helt utan grund i en av världens värsta förtryckarregimer, är både vidrigt och upprörande.