Det går bra för Moderaterna i opinionen. Partiet nosar på 30 procent i både riksdagsvals- och EU-valsmätningarna. Samtidigt fortsätter nedgången för Socialdemokraterna. Det gamla regeringsbärande partiets dagar som ett 40-procentsparti verkar vara över.
Det är inte bara Mona Sahlins fel, även om hon knappast har gjort saken bättre. Under Göran Persson gjorde Socialdemokraterna inte bara ett utan två katastrofval till rikasdagen (med socialdemokratiska mått mätt), medan partiet 2002 faktiskt nästan nådde 40 procent. Tendensen har alltså funnits betydligt längre än Sahlins partiledarskap. Och den är egentligen rätt naturlig. Det var länge sedan det talades folkhem, det var länge sedan Socialdemokraterna var ”i opposition mot orättvisor”.
Reinfeldts nya moderater har, om inget annat, visat att det går lika bra att ha en borgerlig regering som styr det här landet utan att sjukvården kollapsar, ekonomin havererar eller att alla skolbarn kastas ut på gatan för att de inte tillhör den övre medelklassen. Många inrotade fördomar om borgerlig politik har kommit på skam – Reinfeldt har dessutom neutraliserat flera av sossarnas traditionella skrämselattacker genom att helt enkelt byta politik. Hur mycket Socialdemokraterna än försöker lyckas de inte utmåla Reinfeldt som ett farligt högerspöke. Nya Moderaterna är helt enkelt för socialdemokratiska för det. Det höga tonläget från sådana som Luciano Astudillo, Wanja Lundby-Wedin och Sven-Erik Österberg blir till rena teatern när det parti de kritiserar är i princip identiskt med deras eget.
En nymoderat framgång i EU-valet skulle ytterligare kunna förvärra krisen inom socialdemokratin och få de egna väljarna att börja tvivla på chansen att vinna riksdagsvalet 2010. Fredrik Reinfeldt skulle komma ett steg närmare målet att göra Moderaterna till Regeringspartiet, den roll som Socialdemokraterna haft i så många decennier.
Samtidigt ska man inte överskatta effekterna av EU-valet, oavsett hur det går. Det är trots allt stor skillnad mellan Europaparlamentsval och riksdagsval. Effekten av ett socialdemokratiskt valfiasko den 7 juni kommer snarare att bli psykologisk. Vetskapen om att Moderaterna blivit största parti i EU-valet kan göra de opinionsmätningar som visar att Socialdemokraterna inte längre är störst på hemmaplan lite svårare att avfärda som ”typiska mellanvalsmätningar”.
Det finns all anledning till oro i det röda lägret just nu. Utmaningen för Mona Sahlin är att få sina egna väljarna att gå och rösta när opinionsläget blir allt mer bekymmersamt. Och hon har inte direkt lyckats entusiasmera sina väljare hittills.
Intressant analys.
Funderar bara på det du säger att de borgerliga (iaf moderaterna) gått och blivit sossefierade under Reinfeldt. Enligt Johan Ingerö så förhåller det sig tvärtom. Han skriver på sin blogg att sossarna snarare accepterat många borgerliga ståndpunkter i ekonomiska sakfrågor, fast de ändå kör med en socialistisk retorik.
:S
Det beror lite på vilket tidsperspektiv vi anlägger. Om vi pratar om de senast 15-20 åren är det sant att Socialdemokraterna gått åt höger. Detta märktes även under Göran Persson i en rad frågor. Även i konkreta sakfrågor kan vi se denna utveckling. Socialdemokraterna har kommit att acceptera viss valfrihet i vården, de har (om än motvilligt) accepterat förekomsten av friskolor. Tar vi en titt på deras senaste utspel om att utgångspunkten bör vara att människor ska arbeta, oavsett hur lite som är fysiskt möjligt, går det också att se en anpassning till den arbetslinje som Moderaterna driver. De svenska Socialdemokraterna är frihandelsvänner och egentligen inte mer socialister än Moderaterna på ett ekonomiskt plan (båda accepterar ju en välfärdsstat med relativt höga skatter). Vi har inga lönefondsförslag att vänta från (S) längre.
Men. Tittar vi på Moderaterna sedan Reinfeldt tog över är det på många sätt en radikal ideologisk förändring som har skett. Partiet har gett upp kampen om en flexibel arbetsmarknad och i stället börjat arbeta för att knyta goda kontakter med facket (för att locka LO-väljare). Arbetsmarknadsministern har försvarat fackets agerande i det s.k. Vaxholmsmålet. Partiet driver inte längre avskaffande av monopol lika hårt som det gjorde i opposition (då Moderaterna var hårda motståndare till Systembolagets detaljhandelsmonopol). I stället har vi en moderat finansminister som håller hårt i Svenska Spel. Reinfeldts utgångspunkt i verklighetsbeskrivningen är alltid den offentliganställda kvinnan (ofta sjuksköterskan). Partiet har alltså både retoriskt och i sak arbetat hårt för att lägga sig nära Socialdemokraterna i syfte att attrahera samma väljargrupper. Man vill inte utmålas som ett hot mot ”den svenska modellen” längre utan tvärtom framstå som dess garant. Målet är att få bort bilden av högerspöket, som Socialdemokraterna skrämt väljarna med i val efter val. Det långsiktiga målet är att ta över sossarnas roll som statsbärande parti. Min fråga är vad som kommer att vara vunnet med ett sådant skifte på tronen om värderingarna i stort sett blir desamma?
Den här borgerliga regeringen har i faktiskt politik gjort med för friheten i form av skattesänkningar, utförsäljning av statliga bolag och övriga avregleringar än tidigare borgerliga regeringen tillsammans. Det är lätt att vara historielös ibland, men det är tur att du inte är det! 🙂