Hon kallar sig ”världens rikaste fattiga människa”. Det lyser optimism om henne. Ändå är hon en fembarnsmamma utan jobb. Inte att undra på att hon har det tufft ekonomiskt.

Det är uppenbart vilka reaktioner Expressen hoppas få på artikeln. Tidningen försöker väcka en tycka-synd-om-mentalitet. Vänsterpolitiker hakar på. Vi ska tydligen tycka synd om barn som inte får åka till Kanarieöarna eller Thailand varje år. Kan man begära att människor ska ha råd med utlandssemestrar när de inte har jobb? Ska det kallas fattigdom? Jag kan möjligen sträcka mig till att kalla det i-landsfattigdom. Men där omfattas snart även den som inte har platt-TV, märkeskläder eller en personlig tränare.

Vi ska vara försiktiga med att använda fattigdomsbegreppet när vi beskriver ekonomiska svårigheter i det rika Sverige. Ekonomisk ojämlikhet är ett (nödvändigt) faktum, låga inkomster en jobbig realitet för många. Det betyder emellertid inte att människor med små inkomster i Sverige skulle vara fattiga. Jag skulle utan tvekan räknas in i gruppen fattiga i Sverige. Men när jag tittar mig omkring i lägenheten och ser filmer, böcker, platt-TV, HD-spelare, två datorer och tänker på att jag åker till Bangkok om en och en halv vecka, känner jag mig inte alls fattig. Det går att leva på väldigt små inkomster, även i Stockholms innerstad med absurda hyror. Tricket är att prioritera utgifterna. Jag köper inte märkeskläder, går inte på krogen varje vecka och äter väldigt sällan ute. Då går det faktiskt att spara pengar trots att inkomsterna är försumbara. Vad vi lägger våra pengar på är förstås helt och hållet upp till var och en. Men den som äter lunch eller middag ute var och varannan dag, lägger fyratusen på en jacka, flera tusen på solglasögon och sedan klagar över ekonomin borde tänka sig för lite grand.

För ensamstående föräldrar är det givetvis inte lätt. Till barnen vill vi ge det allra bästa. Det finns många vardagshjältar där ute, inte minst just ensamstående föräldrar som lyckas försörja både sig själva och barnen och få räkningarna betalda varje månad. För att klara detta får man kanske hoppa över de där dyra kläderna till barnen och i stället köpa för halva reapriset. Kanske också hoppa över det där restaurangbesöket och i stället laga upp en massa mat och frysa in.

Mycket av upplevelsen av fattigdom handlar om att jämföra oss själva med andra. Johan Kejerfors vid Socialhögskolan i Stockholm skrev sin avhandling i Rio de Janeiros kåkstäder, Parenting in Urban Slum Areas: Families with Children in a Shantytown of Rio de Janeiro. Han intervjuade föräldrar om deras och barnens situation och fann, i korthet, att människorna var tämligen nöjda med sin situation, inte tyckte synd om sig själva och var i stort sett lika goda föräldrar som vilken Svensson som helst – utifrån sina förutsättningar. Det är väldigt lätt att lägga sina perspektiv på andras tillvaro och dra felaktiga slutsatser om deras upplevelse av densamma.

Det är lätt att skita när arslet är fullt, brukade farfar säga. De riktiga vardagshjältarna är de som sätter en stolthet i att försörja sig själva, även med små medel, och inte skyller sin situation på ”samhället”. Ni förtjänar respekt.