Gatuprostitutionen är på väg upp igen, tio år efter sexköpslagens födelse (detta har vi kunnat se en längre tid). Det kommer emellertid inte att locka till eftertanke eller skapa ett ifrågasättande av lagen. Tvärtom lär det leda politikerna till slutsatsen att lagen inte är sträng nog. Nästa vår kommer utredaren Anna Skarheds ”utvärdering” av lagen att presenteras. Vi kan då räkna med skärpta straffsatser för sexköp.

Så fort sexköp kommer på tal, ska det pratas lycka. ”Myten om den lyckliga horan” är en populär ingång i diskussionen. Eftersom det inte sägs finnas några ”lyckliga horor”, måste köp av sexuella tjänster vara förbjudet, lyder argumentet. Så även i DN:s senaste artikel i ämnet, där socialarbetaren Miki Nagata säger:

”De människor vi möter är trasiga individer. Jag har arbetat här i tre år, min kollega i 20 år. Vi har hittills inte mött några ”lyckliga horor” här.”

En första reflektion är att det ingalunda är majoriteten av sexsäljarna i Sverige som står på Malmskillnadsgatan. Det borde även socialarbetare på fältet begripa. Således är det inte seriöst att göra sexarbetare på nämnda gata till talespersoner för alla sexarbetare i landet. Dessutom kan det möjligen finnas en orsak till att de mest utsatta sexarbetarna går på gatan i stället för att sköta det hela mer diskret. Sexarbetare finns nämligen även i andra grupper än de mest utsatta. Men dessa varken syns eller hörs som de utsatta kvinnorna på Malmskillnadsgatan. De är inte en del av den schablonbild som skapats av sexarbetaren och sålunda inte intressanta.

Och så var det det här med lyckobegreppet. Vem tusan är lycklig på sitt jobb, egentligen? Det är bara av sexarbetare vi kräver en känsla av lycka på jobbet för att legitimera deras arbete. Jag kan utan omsvep erkänna att jag har jobbat på en hel del ställen som många skulle betrakta som ”skitjobb”. Om någon hade frågat mig om jag kände mig lycklig på jobbet, skulle svaret ha blivit ett högljutt ”nej”. Om någon frågat varför jag stannade på jobbet trots att det inte gjorde mig lycklig, skulle svaret ha blivit att jag gjorde det för pengarna. Gör vi inte alla det?