Allt fler lämnar riksdagen, skriver SvD. En statsvetare tycker att det är ett misslyckande. Personligen tycker jag tvärtom att det kan vara ett sundhetstecken.

De namn som lyfts fram är de mest kända och det hjälper inte direkt argumentationen att det skulle vara ett demokratiskt misslyckande att fler hoppar av riksdagen ”i förtid”: Alf Svensson (politiker sedan krita-perioden, invald i Europaparlamentet), Marita Ulvskog (invald i Europaparlamentet efter tid som partisekreterare för S), Cecilia Wikström (invald i Europaparlamentet), Pär Nuder (hoppade av efter att ha blivit ratad av Mona Sahlin) och Lars Leijonborg (lämnar riksdagen efter 40 år i partipolitiken). Det är inte direkt några gröngölingar vi pratar om. Riksdagens ska inte vara ett livslångt uppdrag utan ett kortare förtroendeuppdrag.

Jag har tidigare föreslagit en omvalsbegränsning för riksdagspolitiker. Två mandatperioder (alltså åtta år) är en rimlig avvägning. Därefter bör personen söka sig en annan sysselsättning i minst fyra år. Därtill bör personvalet stärkas så att det ytterst är väljarna och inte partierna som väljer riksdagsledamöterna.

Riksdagsarbetet får inte bli en livslång sysselsättning för människor som inte har levt någon annanstans än i politikens värld. Dessvärre är utvecklingen den rakt motsatta. Samhället i dag kräver proffspolitiker och det blir man bara med många år i racet.