Roland Poirier Martinsson fortsätter sina angrepp på liberalismen. Men några svar på hur gemenskaper byggda på en konservativ samhällssyn samtidigt ska kunna undvika att bli intoleranta, har han inte.

”Allt i konservatismen pekar egentligen mot denna sista observation: att gemenskaper sammanhållna av värderingar, normer och estetik utgör samhällets primära byggstenar. Däri ligger också konservatismens utmaning. Liksom socialismens baksida är ofriheten och liberalismens var värdeupplösningen, består konservatismens mörka sida i risken för intolerans. Hur skapar man starka gemenskaper utan att stänga ute?”

Det finns inget i liberalismen som säger att gemenskaper ska bekämpas, att frivilliga sammanslutningar är av ondo. Tvärtom. Och visst styrs gemenskaper av gemensamma värderingar och intressen, oavsett om det handlar om en kennelklubb eller en politisk kampförening. Detta är inget problem för en liberal. Ändå pratar Poirier Martinsson om ”värdeupplösning” som liberalismens mörka sida, som om liberaler förespråkade ett samhälle utan värderingar, utan några som helst gemensamma värden, utan regler och normer.

Liberaler är inte anarkister. Samhället måste bygga på något slags överenskommelse som säger att staten har våldsmonopol, att gränsen för den enes frihet går där den andres frihet kränks och att alla medborgare har samma rättigheter. Utifrån dessa premisser bör vi sedan få bilda de sammanslutningar vi önskar och vara hur intoleranta och snarstuckna vi vill inom dessa gemenskaper. Konservativa anklagar liberalismen för att förespråka och sprida en normlöshet i samhället, vilket är ett uttryck för konservativas förlorade dröm om ”det goda samhället”, det land som en gång var när folk gick i kyrkan, fruktade överheten, gjorde värnplikten med lidelse och rak rygg och inte ägnade lördagskvällen åt porr. Här har konservativa företrädare en hel del gemensamt med en sverigedemokratisk önskan att ”få Sverige tillbaka” – innan moralförfallet började.

Att bevara värderingar för värderingarnas egen skull – vart tar då människan vägen? Precis som Bloggen Bent konstaterar, kommer individen bort för det allmännas ”goda” (vad det nu är).
Det konservativa företrädare inte förstår, är att de tar sig rätten att utan hänsyn klampa in på ditt och mitt territorium med sina värderingar. Det är ju inte mina, Johan Norbergs eller Alexander Bards värderingar som Poirier Martinsson vill slå vakt om, utan sina egna.

För ett ögonblick tycks det emellertid finnas en viss insikt där någonstans. Poirier Martinsson nämner att konservatismens mörka sida är ”risken för intolerans”. No shit, tänker liberalen, och väntar på en utläggning som aldrig kommer.

Men frågan om hur gemenskaper skapas utan att stänga någon ute är egentligen fel ställd. Gemenskaper skapar per definition ett utanförskap så fort de bildas. Även om du bildar en förening som är religiöst och politiskt obunden och till vilken alla kan söka medlemskap, kommer ändå föreningens inriktning att skapa en mur gentemot andra som inte har detta intresse eller inte förstår det. Toleransen behöver i den bemärkelsen inte finnas i dessa gemenskaper. Toleransen ska finnas genom friheten för alla att själva bilda egna gemenskaper utifrån sina intressen och läggningar. Det betyder emellertid att det i samhället skapas en mängd gemenskaper som inte delar Poirier Martinssons och andra konservativas värderingar utan som målar ansiktet i guld och springer halvnakna genom Stockholms gator. Även i liberalismen finner du sålunda gott stöd för gemenskaper. Men de ska vara frivilliga, inte statligt sanktionerade.

Singlar möter singlar och sammanboende bjuder varandra på parmiddagar. Etniska grupper bildar etniska enklaver och umgås i miljöer de känner sig trygga i. Människor med andra sexuella referensramar än den gängse heterosexuella missionären söker sig till varandra och bildar klubbar. Livet är fullt av inkluderande-exkluderande situationer. Detta är en självklar del av ett fritt samhälle. Ett fritt samhälle som varken Roland Poirier Martinsson eller Johan Wennström vill se.