KD-ledaren Göran Hägglund har i ett antal utspel försvarat ”vanliga Svenssons” mot kulturvänsterns spott och spe. I sak har han helt rätt, självklart har människor som följer samhällets normer lika stor rätt att göra det som de som inte gör det. Hägglund låter för ett ögonblick nästan liberal när han skriver:

”I snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Ytterst handlar det om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga.”

Problemet med Hägglunds resonemang, är att hans eget parti är lika djupt involverat i detta klandrande av människors sätt att leva. Skillnaden är att det är människor som bryter mot normen (icke-heterosexuella, sexarbetare, droganvändare) som får motta Kristdemokraternas förakt och påbud om bättring. Hägglund bör sålunda inte ha så hög svansföring i den här frågan, ty hans parti tillhör riksdagens mest moralistiska partier.

Kritiken mot vänsterfeminismen är befriande att läsa från en kristdemokratisk politiker i en tid när alla andra partier har gått och blivit feministiska i olika grad. Men att kritisera den politiska klåfingrigheten är att kasta sten i glashus. Göran Hägglund har väldigt, väldigt mycket att arbeta med innan han med rak rygg kan säga sig stå upp för människors rätt att få vara som de är utan att politikerna vill få oss att tycka och vara på ett sätt som passa dem.