Maria Wetterstrand har alltid varit mer populär än sitt parti, men nu visar opinionsmätningar att hon är den näst populäraste partiledaren i Sverige, endast slagen av statsministern. Det kan tyckas märkligt att ett språkrör för ett parti som är motståndare till den ekonomiska modell som möjliggör att vi har kunnat handla alla julklappar till våra nära och kära skulle åtnjuta förtroende från varannan svensk väljare. Men det finns förklaringar.

Att svenska journalister är vänstervridna vet varenda kotte. Särskilt stor övervikt finns för Miljöpartiet. Nästan var fjärde journalist kallade sig miljöpartist 2006. Detta är alltså ett parti som i valet samma år fick 5,2 procent av rösterna. En hygglig överrepresentation. Det är ofrånkomligt att journalisters politiska åskådning påverkar hur nyheter vinklas och vilka nyheter det över huvud taget skrivs om. Wetterstrand har dessutom fördel av att vara ett kvinnligt språkrör på rätt sida ”dösidan” (under 50) som leder Miljöpartiet tillsammans med Peter Eriksson, som mer påminner om Mattis i Ronja Rövardotter. Utseende spelar roll. Wetterstrand blir den ”unga”, käcka tjejen.

Miljöpartiet har inte utsatts för någon granskning. Det har blivit mediernas kelgris. SVT gick till storms mot att ”stackars” Maria Wetterstrand inte fick komma in på klimatmötet i Köpenhamn. Frysande stod hon utanför och intervjuades av en empatisk SVT-reporter via länk. ”Hon som är så ung och kunnig, varför fick hon inte delta?” var den underliggande frågan.

Givetvis har klimatalarmismen gjort sitt till för att ge Miljöpartiet mer uppmärksamhet. Men det är enskilda journalister på TV och i tidningar som är ansvariga för att Wetterstrand satts på en piedestal och granskningen av det tillväxtkritiska och fortsatt flummiga Miljöpartiet har saknats. Å andra sidan har tuffa motfrågor aldrig varit svenska journalisters starka sida, oavsett vilken politiker som intervjuas.