Det går inte att tala illa om Sverige i regeringsställning. Det är förstås naturligt eftersom all sådan kritik omedelbart skulle kunna uppfattas som kritik mot den egna regeringen, mot egna misslyckanden. Men det vore ändå önskvärt om Alliansen kunde vara lite mer ödmjuk och visionär. Vad vill ni egentligen med Sverige? Är paradiset redan uppnått?

Fredrik Reinfeldt vill sänka skatterna, det vet vi. Men för Alliansen har argumenten för lägre skatter inte varit argument för en frihetsreform utan för en arbetslinje. Det pratas sällan om frihetsvärdet med lägre skatter. I stället görs kalkyler om vad som bäst främjar sysselsättningsgraden i samhället.

Sett ur det perspektivet finns det något desperat över att nu föreslå skattesänkningar för pensionärer i flera led. Det rimmar dåligt med den så kallade arbetslinjen och handlar enbart om att inte ytterligare reta upp en stor väljargrupp. Så lätt kan arbetslinjen överges när det makten står på spel. Om landets pensionärer möts av löften av skattesänkningar från båda blocken, är risken mindre att de helt ratar Alliansen, resonerar Reinfeldt. Vad regeringen ska göra för att vinna över ungdomarna (vars sympatier till två tredjedelar ligger hos de rödgröna), har nog ingen alliansledare svaret på.

Väljarna är inte rationella vid valurnan. Man kan tycka att runt 1 500 kronor i sänkt skatt varje månad (motsvarande en kortare utlandssemester på ett år) skulle göra människor vänligare inställda till Alliansen. Men icke. Eftersom få känns vid att de faktiskt har mer pengar i plånboken nu än under Göran Perssons tid, hjälper det föga. Och det handlar inte bara om människor som har sin ideologiska kompass till vänster och därmed högaktningsfullt struntar i, eller rent av känner skuld för, den skattesänkning de fått. Människor är helt enkelt ovetande.

Svenskar är ett konservativt folk. Det gillar inte stora, snabba förändringar. Det har funnits stark opinion mot alla genomgripande förändringar de senaste 20 åren. Folk har varit motståndare till avskaffat TV-monopol, motståndare till friskolereformen och motståndare till slopandet av apoteksmonopolet. Efteråt är det däremot få som vill återvända till tiden före dessa reformer. Frihet smakar gott när vi väl fått smaka på den. Detta ambivalenta förhållande till förändringar gör det svårt att gå till val på omfattande reformer. Och några sådana tycks ingen heller svensk toppolitiker eftersträva. Sverige är ju ett så bra land. Här behövs inga förändringar, ingen utveckling. Vi ska bara putsa på fasaden lite.

Höstens val kommer att handla om jobbfrågan, om trovärdigheten hos de två statsministerkandidaterna och, givetvis, om vem som kan lova mest till barnfamiljer och pensionärer. Räkna med pengaregn.

Mona Sahlin vill återgå till Sverige 2006. Fredrik Reinfeldt vill behålla Sverige 2010. Inget av alternativen är särskilt lockande.