Alliansens valmanifest innehåller en del bra saker. Folkpartiet är Skolpartiet. Alliansens färdriktning i skolpolitiken är regeringens kanske starkaste kort. Fortsatta skattesänkningar är bra, även om de är begränsade. Men det som framför allt slår mig är att många av de enskilda partiernas bättre förslag har kompromissats bort helt. De stora vinnarna är Moderaterna.

Både Centerpartiet och Folkpartiet har fått ge vika när det gäller kraven på en liberaliserad ”arbetsrätt”. Kristdemokraterna, vars enda egentligt starka kort är valfriheten hos barnfamiljer, har fått släppa sitt motstånd mot kvoterad föräldraförsäkring. Folkpartiet har fått släppa kravet på avskaffad värnskatt (ett krav som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avfärdat sedan tidigare). Moderaterna fick ge upp kravet på att slopa det meningslösa enprocentsmålet av BNP för bistånd, men det lär inte ha svidit särskilt hårt. Viktigast för Moderaterna är att upprätthålla imagen av ”det nya arbetarpartiet”. Där ingår inte att sänka värnskatten. Samtidigt fick Kristdemokraterna igenom mer folkhälsofascism i höjd alkohol- och tobaksskatt. Och inget av allianspartierna lär ha protesterat mot att skärpa straffen för sexköp. Sexmoralismen fortsätter att frodas.

Visst måste ett gemensamt valmanifest mellan fyra partier leda till kompromisser och ansvarsfördelning. Så var det redan när den borgerliga regeringen formades efter segern 2006. Då föll det sig som så att folkhälsofascistiska Kristdemokraterna fick hand om socialpolitiken och batongfetischisterna i Moderaterna lade beslag på rättspolitiken. Vi fick alltså Maria Larsson på folkhälsoområdet och Beatrice Ask som chef på justitiedepartementet. En liberal regering hade förstås avskaffat folkhälsopolitiken och gett justitieministertiteln till en person med juridisk kunskap och ett liberalt sinne. Ask är så långt ifrån detta ideal man kan komma.

Tydligast är kanske ändå de frågor som helt har utlämnats, de som aldrig ens varit uppe på dagordningen. Integriteten, till exempel. Den som anser att den personliga integriteten är av överordnat värde och att övervakningsstaten är ett reellt hot har egentligen bara Piratpartiet att välja. Problemet med det valet är förstås att även Piratpartiet kommer tvingas kompromissa i en regeringsförhandling. Frågan om hur glada amatörer framgångsrikt ska kunna förhandla med slipade veteraner och gå vinnande ur den striden är i högsta grad relevant.