Det är inte lätt att ta sig in i den svenska riksdagen. Det visade årets valresultat, även om Sverigedemokraterna faktiskt lyckades. Piratpartiet och Feministiskt initiativ fick båda nästan identiska valresultat som 2006 och hamnade klart under en procent. Rick Falkvinge erkänner att det var ”svårare än väntat” att upprepa succén från EU-valet 2009.

Ja, det är svårt. Kristdemokraterna kämpade i decennier innan partiet slutligen, med minsta möjliga marginal, lyckades ta sig in i riksdagen 1991. Miljöpartiet tog sju år på sig innan det klättrade över fyra procent 1988, men lyckades falla ur en gång innan partiet tog en mer permanent plats. Sverigedemokraterna har filat kanterna i 20 år innan de tog sig in i politikens finrum.

Att Piratpartiet skulle lyckas bli vågmästare i detta val har jag hela tiden sett som otänkbart. Partiets 7,1 procent i EU-valet födde en tro att partiet minsann hade potential att bli ett riksdagsparti 2010. Men riksdagsval är något helt annat än EU-val. Både på lokal nivå och i val till Europaparlamentet kan nystartade partier, och enfrågepartier, nå framgångar. I valet till riksdagen är väljarna betydligt mer selektiva. Här spelar blockpolitiken en stor roll, likaså statsministerkandidaterna. Känslan av ansvarstagande är större.

Jag tror att de etablerade partierna omedvetet har hjälpt Sverigedemokraterna mycket i denna valrörelse genom att hota med dem och, från oppositionens sida, ständigt lyfta fram dem som en joker i en eventuell borgerlig regeringsbildning. Detta har onekligen gynnat SD. Därtill har partiets underdogstämpel stärkts av extremvänsterns upprepade angrepp på sverigedemokratiska valmöten.

Feministiskt initiativ gick mycket starkt i Gudrun Schymans Simrishamn. Piratpartiet tar inte mandat någonstans. Sverigedemokraterna har gått fram lokalt över hela landet, men tappar markant i sitt starkaste fäste Landskrona där partiet fick runt 20 procent för fyra år sedan. Detta kan vara ett tecken på att partier av detta slag faller tillbaka när de väl hamnat i de beslutande församlingarna och inte lyckas leverera de enkla lösningar som de utlovat. Men det är inte helt säkert att den analysen stämmer. Partiet har haft tid att växa långsamt, att bygga en grundlig organisation, att rensa ut det värsta slöddret, att mogna politiskt. Sverigedemokraterna finns representerat i allt fler kommuner runt om i landet och tar väljare från alla etablerade partier. Allt detta talar tvärtom för att partiet kommer att bli en mer långsiktig bekantskap i den svenska rikspolitiken.

Fördelen med att SD de kommande fyra åren kommer att sitta i riksdagen är att partiet äntligen måste utsättas för granskning. I Sverige har vi varit så rädda för att gynna främlingsfientliga krafter att vi inte vågat ta debatter och inte ens vågat tala om integration. Folkpartiets Jan Björklund blir ständigt utpekad som rasist så fort han lägger något integrationspolitiskt förslag. Tonläget har varit mycket ängsligt. Denna överdrivna ängslighet i integrationsdebatten blir vi nu tvungna att släppa. Fighten ska tas och kommer att tas i riksdagen. Där kan nämligen ingen, inte ens Lars Ohly, fly undan.