I gårdagens Agenda i SVT uppenbarades en tydlig spricka mellan den nya och gamla socialdemokratin. Den gamla personifierades av Nalin Pekgul, som i bittra ordalag skyllde valförlusten på medierna och borgerligheten (dumma, dumma Alliansen som inte ville diskutera Socialdemokraternas frågor ur ett sosseperspektiv!). Pekgul fastslog att nederlaget ingalunda kunde förklaras med partiets samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, trots att det faktiskt finns mätningar som visar att många socialdemokratiska väljare lämnat partiet just på grund av det rödgröna samarbetet.
Den nya socialdemokratin representerades av Ilija Batljan. Han gjorde förmodligen en korrekt eftervalsanalys när han utpekade medelklassens flykt från socialdemokratin som en viktig orsak och pekade på motståndet mot RUT-avdraget, fastighetsskatten (åter igen) och en allmän oförståelse för den svenska medelklassens livsvillkor och önskningar. Han efterfrågade därför en förnyelse av socialdemokratin. Partiet måste inse att det inte längre är relevant för människor på grund av att det lever i en förgången tid.
Jag är övertygad om att det är endast genom att lyssna till personer som Ilija Batljan som Socialdemokraterna åter kan bli ett seriöst alternativ i svensk politik. Just nu befinner sig partiet i kris. En eftervalsanalys ska vidta. Precis som efter nederlaget 2006 ska det analyseras vad som gick fel. Problemet för Socialdemokraterna är att i princip ingenting hände efter Göran Perssons avgång. Partiet levde redan under 2007 på dopade opinionssiffror och drog slutsatsen att förtroendet var återvunnet. Att valförlusten främst handlade om att svenska folket ville bli av med Persson. Förnyelsen som Mona Sahlin hade satts att leda frös därför inne. Om partiet åter igen låter sig luras av eventuella opinionslyft under den kommande mandatperiodens första två år, bäddar det gamla statsbärande partiet för en tredje valförlust 2014. Detta har jag visserligen inget emot, men det skulle förvåna mig något om det sitter så många tomma huvuden på ledande positioner i partiet att de inte inser att en omfattande förändring á la Nya Moderaterna är nödvändig inom socialdemokratin om den ska bli en relevant politisk kraft i Sverige igen.
Många inser det kanske, men vem vågar säga det först? En sådan förnyelse kommer nämligen att inbegripa att acceptera många borgerliga förändringar, ja rent av att propagera för borgerligt färgade profilfrågor. Valfrihet genom fler privatiseringar. Lägre skatter. I viss mån förändrad arbetsrätt. Värderingsskiftet är därmed här. Vi kanske inte känner historiens vindar blåsa här och nu, men faktum är att vi kan vara mitt uppe i en om inte borgerlig storm så i alla fall en starkare bris. Andas in den.
Resonerade på förmiddagen med en kollega i samma ordalag som du framför.
Med tanke på att nästan 50% röstar på alliansen ekar klasskampsretoriken tom. Folk känner inte igen sig i beskrivningarna som S delar med sig av. Att kalla hälften av svenskarna för onda och kalla är knappast lönande.
Frågan är var de ska ta vägen när Moderaterna tagit ett stadigt grepp om mittenväjarna med sin ompositionering. När M dessutom visat sig statsmannmässiga och tagit Sverige genom krisen lär det bli svårt att vända trenden?
Svenskarna har sett att vi kan ha kvar välfärden och ändå sänka skatter trots kris. Förhoppningsvis kan man tolka detta som att svenskarna vill ta ett större eget ansvar och uppskattar en större valfrihet. Att Veronica Palm ska lösa svenskarnas livspussel är kanske ändå inte vad alla drömmer om 🙂
Förändrad arbetsrätt är nog att frångå rötterna lite för mycket, särkilt som inte ens Nya Moderaterna kritiserar den längre.
I övrigt tror jag du har en poäng, särkilt bör (s) göra sig av med sådant som fastighetskatt och, i synnerhet, förmögenhetsskatt. Måttliga skattesänkningar vore också trevligt. Mona Sahlin sa i slutdebatten att hon inte är kategoriskt emot skattesänkningar; det är ett bra första steg.
Avståndet till Vänsterpartiet lär dock öka med en sådan omsvängning, och det kan inte uteslutas att en del vänstersossar tar stegt över till (v). O andra sidan vet Ohly att han inte kan fälla en "arbetarregering"; hur illa han än skulle tycka om sossarna så tycker han alltid sämre om borgarna.
En önskedröm vore ju också att (s) tog avstånd från Bodströmsamhällets övervakning samt dumpade radikalfeminismen och började förespråka harm reduction i prostitutions- och narkotikafrågor. Men det är nog minst sagt att hoppas på för mycket :).