Eurons kris gör att Sverige bör glömma en anslutning under överskådlig tid, anser en rad tunga företagsledare. Det är ganska riskfritt att påstå något sådant i dag. Men minns hur det lät 2003. I den ytterst infekterade EMU-valrörelsen (som skapade åratal av missämja i flera av de politiska partierna) var inga argument för stora. Ett nej var lika med fascism. Inga argument var heller för små. Göran Persson stod och propagerade för euron med argumentet att räntorna på människors villor skulle bli betydligt lägre (och tänk att slippa växla pengar när du ska resa utomlands!). Ett klassiskt pengaargument således. Hitta det som ligger närmast människors hjärtan, hushållsekonomin, och trumma på.

Människor lät sig inte luras. Det var ett svårt case att göra för ja-sidan – att Sverige, som 2003 befann sig i gott skick ekonomisk, skulle tjäna på att kasta sig in i något som så få förstod sig på. Knappast heller politikerna själva. Ja-sidans massiva ekonomiska övertag räckte inte. För en gångs skull gladdes jag åt det svenska folkets nej-mentalitet.

Det är svårt att hålla ihop så många länder med så olika förutsättningar, har SEB:s Annika Falkengren konstaterat. Häri ligger det argument som ja-sidan aldrig lyckades bemöta på ett övertygande sätt 2003 och som eurons kris sedan dess har bidragit till att stärka. Hur ska Greklands ekonomi kunna synkas med Tysklands och Finlands? Själva tanken är idiotisk.

Eurons framtid är osäker, själv hoppas jag att fredsvalutan med tiden kommer att monteras ned. Men envisa eurokrater lär inte gå med på en sådan monumental prestigeförlust frivilligt. Oavsett vad som sker bör Sverige betrakta det eurokratiska slagfältet på så tryggt avstånd som möjligt.