Amnesty höll härom dagen en pressbriefing om hur det nordkoreanska fånglägersystemet har expanderat de senaste tio åren och nu håller uppskattningsvis 200 000 människor i ett förtryckarsystem som närmast liknar det nazisterna skapade för sina mest hatade fiender under andra världskriget.
Det finns sex politiska arbetsläger i Nordkorea bekräftade. Regimen förnekar förstås lägrens existens, trots att det finns bildbevis och vittnesmål från fångar som lyckats rymma. Lägren uppges ha två säkerhetsindelningar: den ”revolutionära zonen” och ”totalsäkerhetszonen”. I den förstnämnda kan människor fängslas i upp till tio år. Från den sistnämnda finns ingen utväg. Svält, fysisk misshandel, tortyr och offentliga avrättningar är kutym. Många fångar tros vara fängslade genom association, det vill säga för att de känner eller är släkt med personer som regimen inte gillar. Pennalism från lägervakterna tycks systematisk och beskrivningen av boendeförhållanden liknar dem i de nazistiska koncentrationslägren.
Den humanitära situationen beskrivs som avskyvärd med fångar som äter råttor, maskar och majskorn ur djurspillning för att hålla sig vid liv. De har inte tillgång till hälsovård och lider under enormt långa arbetsdagar. I Amnestys korta rapport finns fler uppgifter, men tyvärr inga detaljerade bilder av förhållandena på marken. Det finns ett antal satellitbilder över vad som påstås vara Yodoklägret.
Man kan också skriva på en petition hos Amnesty som kräver att Yodok och andra läger stängs samt att alla samvetsfångar friges (Kim Jong-Il lyssnar säkert ivrigt). Samtidigt fortsätter omvärlden att intressera sig för helt andra frågor i helt andra länder.
Det finns många skäl till att USA, EU och/eller Nato inte intresserar sig mer för den fruktansvärda humanitära situationen i Nordkorea. Men rent krasst kan omvärldens inställning just nu sammanfattas som: Mänskliga rättigheter i Libyen = viktiga. Mänskliga rättigheter i Syrien = inte lika viktiga. Mänskliga rättigheter i Nordkorea = vem bryr sig? Världspolitiken är således som den alltid har varit: inkonsekvent men någonstans logisk. Men om EU och USA ägnat hälften så mycket tid, pengar och kraft åt att befria det nordkoreanska folket som de har ägnat åt krig i Afghanistan och Irak, hade kanske 24 miljoner nordkoreaner kunnat se fram emot en ljusare framtid i stället för ett fortsatt helvete i världens största fängelsestat.
Nej, det enda egentliga hopp som finns är förmodligen att Kim Jong-Un ska börja lätta upp det värsta förtrycket när pappa Kim dör. Sådant har hänt tidigare i andra diktaturer. Men Nordkorea är å andra sidan inte som andra stater.
Kina.
Kina följer bara sin tradition av att INTE lägga sig i. I detta fall skulle jag välkomna en annan hållning, men de är åtminstone konsekventa.
Inte lägga sig i?
Kina la sig i på 50 talet och är utifrån den maktposition man har ytterst ansvariga för situationen i Nordkorea idag.
Att man INTE gör har en orsak.
Orsaken är att behålla den buffert till det demokratiska och Usa dominerade Sydkorea.
Allt snack om en lösning av konflikten förutsätter enligt många att man säljer den norra delen till Kina för att upprätthålla denna buffert.
Det är synd att den kinesiska diktaturen inte längre har prefixet "kommunistisk" för då skulle det inte ha varit något snack om vilket deras ansvar är i den här frågan.
Du kanske är bekant med Kinas policy att inte lägga sig andra länders "inre angelägenheter". Det är den de följer även i fallet Nordkorea. Självklart har Kinas regering många skäl till detta i just fallet med den galne grannen.
Därför är det viktigare att vi ställer krav på Kina än att vi gör det på Usa med tanke på att det är Kina som kommer att diktera en stor del av villkoren framledes.
Om det var rätt att hävda att kommunisterna hade fel när dom menade att det totalitära samhället var en nödvändighet för att nå paradiset så är det lika fel idag.
Det är mest det jag funderar på i sammanhanget och det var jävligt fel med diktatur i Kina för 40 år sedan sen har det blir mer och mer…ok och jag tror att det är farligt.
@Micke: Om du har ett recept på hur Kina ska bli demokratiskt så tror jag de flesta är intresserade. Det är inte riktigt så enkelt som att man idag är ett enpartisystem av ren djävulskap (även om det ofta framställs så i väst, och man tror att det helt enkelt bara är att övertyga presidenten om att "införa demokrati", så löser sig allt).
@Hans: Personligen tror jag inte Kim Jong-un kommer att göra Nordkorea mer demokratiskt. Han må gilla Playstation på fritiden men det nuvarande systemet är för stelt för att kunna möjliggöra några förändringar. Jag kan bara tänka mig att regimkollaps kommer att göra skillnad där. Om Kina eventuellt inleder politiska reformer om ett decennium (vilket är min nuvarande spådom) så är det möjligt att de kan övertyga Nordkorea om att åtminstone liberalisera ekonomin – men jag tror som sagt inte Nordkorea klarar delvisa reformer.
Tror du verkligen att Kina kommer att påbörja politiska reformer redan om tio år? Jag hoppas att du har rätt, men jag ser få tecken på att det skulle hända så snart. Utvecklingen överlag de senaste åren har snarast gått bakåt.
Vad Nordkorea beträffar har jag verkligen ingen aning om hur Kim Jong-Un resonerar. Om han verkligen vill förändra systemet borde han kunna göra det när hans far har trillat av pinn. Men det är också möjligt att förändringar hålls tillbaka av stofiler runt ledaren och att även en reforminriktad Kim får det svårt. Jag vet inte, framtiden får utvisa vad som kommer att ske. Det kan inte bli jävligare i alla fall. Egentligen borde det väl vara enklare för Kina att övertyga Nordkorea om ekonomiska reformer i dag, när partiet sitter tryggt vid makten? Det torde ju vara ett bevis för att jo, det går att liberalisera ekonomin utan att förlora maktinnehavet och utan att behöva genomföra politiska reformer.