Det har i många år varit förbjudet att inneha och sprida barnpornografi i Sverige. Men sedan den 1 juli i fjol finns även ett tittförbud. Det är alltså olagligt att titta ”systematiskt”.

Problemet är att polisen inte kan beivra lagen. De kan omöjligt skanna av hela nätet för att se vad människor sitter och tittar på just i denna stund. Enda chansen att gripa någon för vad personen har tittat på, är om polisen i något annat ärende beslagtar datorer och sedan i sökhistoriken kan belägga att personen i fråga systematiskt har sökt och tittat på barnpornografi.

Lagen är således tämligen meningslös. Men Mari-Ann Roos, rättssakkunnig på justitiedepartementet, tycker att lagen uppfyllt sitt mål eftersom ”[s]yftet med lagändringen var att täppa till ett hål och se till så att all befattning med barnpornografi blev straffbar”.

Sedan tillägger hon: ”För oss handlar det inte om ­huruvida polisen kan beivra brottet.”

In the quiet words of the Virgin Mary… come again? Det är inte riktigt så här man skapar respekt för lagar eller lagstiftare.