Medan andra världskrigets slut innebar frihet och självständighet för västeuropeiska länder resulterade det i decennier av förtryck för Östeuropa.

I dag är det 50 år sedan den ökända Berlinmuren började byggas. Människors flykt från öst till väst fick den östtyska ledningen att ta till det radikala greppet att stänga in sin egen befolkning bakom taggtråd, beväpnade vakter och en hög mur. Dödsskjutningar förekom när personer försökte fly. Den plötsliga delningen av Berlin gjorde att familjer splittrades över en natt, många ägnade sedan år åt att försöka försenas i väst. Tusentals personer riskerade sina liv för en framtid på rätt sida muren.

Det genuina tyska glädjeruset när gränsen öppnades den 9 november 1989 är både en strålande illustration av människans frihetslängtan och av socialismens avskyvärdhet och fullständiga misslyckande. Människor kan inte spärras in bakom murar och gränser för evigt. Människan vill frihet.

Innan muren började byggas hade var sjunde östtysk medborgare flytt landet. Att muren gjorde det både svårare och farligare förhindrade inte människor från att försöka – endast fantasin satte gränserna. Denna strävan efter frihet, efter ett bättre liv, finns inom oss. Vi vill kunna resa fritt. Vi vill ha rätten att uttrycka oss fritt. Det är samma frihetslängtan som syrierna och libyerna i dag ger utlopp för och som nordkoreaner vill ha och har rätt till.

I vanlig ordning skyr inte Tyskland de mörka delarna av sin historia. I dag kommer förbundskansler Angela Merkel att tala och en tyst minut för murens offer att hållas. Så beter sig en modern demokrati.

Checkpoint Charlie i dag.