Efter Gadaffiregimens fall framkommer det att västerländska säkerhetstjänster bistått regimen med både vänskapliga ord och konkret hjälp med att skicka regimkritiker till tortyr i Libyen.
Så värst överraskande är det inte. Gadaffi styrde Libyen i 42 år och hann med många kram- och pusskalas med västerländska ledare under den tiden. Ändå förväntas vi bli lika chockade av detta som av de avslöjanden som görs av regimens massmord på civila, tortyrkammare och ”fullständig brist på mänsklig moral”, som ett tortyroffer uttryckte saken.
Det är klart att det vänder sig i magen, men vi måste inse att det är så här realpolitiken ser ut. Att låtsas bli överraskad när tyrannen väl har fallit är bara fånigt. Företrädare för västerländska demokratier har hyllat, kramats med och aktivt stöttat i princip alla världens avskum som kallat sig ledare i modern tid. Det kommer dock till en punkt när det inte längre är gynnsamt att vara kompisar.
Man kan faktiskt förstå om Gadaffi blev chockad när alla hans gamla bundsförvanter och kompisar plötsligt vände honom ryggen. Mördat civila och förtryckt all opposition har han ju gjort hela tiden. Lärdomen för framtida förtryckare tycks vara att man bara inte ska göra det på öppen gata.
Bra skrivet. Men även om jag i stora drag stöder interventionen så bör man inte heller glömma de rapporter som tyder på att även delar av de i rebellernas läger begått övergrepp och mord på motståndare av olika slag. Det är lite oroande för framtiden i Libyen; förhoppningsvis får de mer sansade och mänskliga inom rörelsen överhanden i efterkrigstiden.
I stort sett alla militära konflikter innehåller övergrepp. Så är det, tyvärr. Efter 42 års förtryck är det inte svårt att förstå att rebellerna tar ut sina känslor på fiendesoldater och de som stöttat Gadaffi. Men vi får som sagt hoppas att hämndbegär och hat inte tar överhanden när det nya Libyen ska formas.