I kvällens Uppdrag granskning uppmärksammas ett fall med två föräldrar som anmälts för sexövergrepp på sina barn av en anhörig som missförstått en situation som mamman berättat om. Socialtjänsten agerar direkt och omhändertar barnen, enligt Aftonbladet.

En eloge till Uppdrag granskning för att de vågar ta upp detta ämne. Den som tidigare har arbetat med oskyldigt anklagade och dömda är SVT-journalisten Hannes Råstam. Han har gjort dokumentärer om de barn och ungdomar som anklagades för bränderna i Falun på 70-talet, hela den skandalösa Thomas Quick-historien och det så kallade ”fallet Ulf” om pappan Bo Larsson som av sin fantasifulla dotter anklagades för de mest svåröverträffade sexuella övergrepp man kan tänka sig. Han tillbringade flera år i fängelse innan han med Råstams hjälp lyckades få resning och slutligen frikändes. Men att bli friad i laglig mening betyder inte att omgivningens misstankar försvinner. Enligt tanterna på föreningen Atsub (Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn) är han nog skyldig ändå.

Annars är fall med oskyldigt anklagade och dömda inte särskilt högt prioriterade i svenska medier. Thérèse Juel tar i boken Fällda för sexövergrepp upp ett tiotal synnerligen tveksamma fall där män dömts för sexövergrepp mot sitt nekande – och ibland trots att de uppvisat alibi. Hennes önskan var att få igång en diskussion om rättssäkerheten vid sexualbrott i Sverige. Dessvärre är det inte särskilt många som har hakat på.

Cancersjuke Hannes Råstams gärning talar för sig själv (även om det förekommit anklagelser om att han olovlig stulit andras utredningsmaterial under sitt arbete med Quick-dokumentären). Vi behöver fler journalister som intresserar sig för ett av det demokratiska samhällets fundament – rättssäkerheten.

Historien med den pedoifilianklagade familjen, som alltså friades helt i tingsrätten, visar också på något annat: den utbredande sexualskräcken. Barnporrhysterin har gjort att även helt oskyldiga situationer tolkas sexuellt. På detta sätt har den sexualiserade bilden av barnen, pedofilens verklighetsbild, paradoxalt nog segrat.

På 1970-talet hade ingen kommit på tanken att betrakta badande barn som leker som något sexuellt. I dag kan den som filmar sina barn i badkaret misstänkas för att vilja spela in en barnporrfilm. Perspektiven har blivit fruktansvärt skeva och det på kort tid. Frågan är vad vi gör åt det.