Det är inte Håkan Juholts fel att Socialdemokraterna inte är ett 40-procentsparti i dag. Det är inte heller Mona Sahlins fel. Den nedåtgående trenden har pågått länge.

Göran Persson ledde partiet i flera förlustval – med undantag av segervalet 2002 när S fick närmare 40 procent av rösterna gjorde partiet egentligen inget riktigt bra val under Persson. 2006 räckte det inte heller till att behålla regeringsmakten.

Socialdemokratins kris började således långt innan Juholt blev aktuell som S-ordförande. Den påskyndades definitivt av bildandet av Alliansen och den har eskalerat i takt med att allt färre under borgerligt styre identifierar sig med Socialdemokraterna eller vet vad de vill åstadkomma. I Stockholm, som trots allt är viktigt för utgången av riksdagsvalet, kommer S sannolikt få finna sig i att vara tredje största parti i de kommande valen.

Men vad vore skillnaden med ett socialdemokratiskt styre? Alliansen har visserligen sänkt inkomstskatterna rejält, vilket är positivt, men Sverige är fortfarande en högskattestat jämfört med övriga länder i Europa eller världen. Sverige är socialdemokratiskt. Skillnaden är att statsministern kallar sig moderat. Förutom att lätta på kedjorna en aning med avskaffat apoteksmonopol och lite skattejusteringar har politiken i princip legat fast sedan Göran Perssons dagar.

Socialdemokraternas problem är att de inte har något att erbjuda väljarna förutom andra ansikten än de som nu sitter vid makten. Ingen politik, inget mål. Det är illa, inte minst ur demokratiskt hänseende. Sverige behöver en stark opposition som kan utmana, ifrågasätta och komma med nya idéer. I opposition var allianspartierna starka och livskraftiga. De verkade ha visioner för ett Sverige bortom socialdemokratin. Nu har de drabbats av alla regeringspartiers öde och stagnerat.

I ett sådant läge skulle en stark opposition ha ett utmärkt tillfälle att förklara varför de är bättre lämpade att ta över. Sveriges rödgröna opposition har inte ens kommit nära.