Lars Ohly har avgått som V-ledare, Jonas Sjöstedt har tagit över.

För Vänsterpartiet var det utan tvekan det bästa valet. Med en desillusionerad socialdemokrati på samma avbytarbänk skulle det vara drömläge för en ny vänsterledare att komma in på plan. Och hade det inte varit för det i mångas ögon alltmer attraktiva Miljöpartiet hade Vänstern kanske kunnat nå tvåsiffriga tal. Nu blir det nog lite svårare.

Lars Ohly är en klassisk vänsterpolitiker. Under hans ledning enades partiet under ett mörkrött paraply. Men han vann inga val. Ohly var aldrig en röstmagnet, hans förtroendesiffror var konstant låga och fiaskot i 2010 års riksdagsval, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och V blev jämnstort med KD, blev droppen.

Jag har helt andra politiska värderingar än Lars Ohly, men jag respekterar honom som politiker därför att han inte är en populistisk vindflöjel. Hans tvangs avsäga sig kommuniststämpeln, trots att han fortfarande är kommunist i hjärtat. I övrigt har dock Ohly stått pall för sina, i mitt tycke, utdaterade politiska visioner.

Även Sjöstedt är en klassisk vänsterpolitiker. Inte mycket lär därför förändras rent politiskt, däremot kommer paketeringen sannolikt att bli snyggare och opinionsbildningen vassare. Sjöstedt är en god kommunikatör och kan säkert nå många som Ohly aldrig lyckades nå. Förtroende handlar mycket om känsla.

Nu pratar Sjöstedt om att ta pa sig ledarrollen i oppositionen. Givet socialdemokratins kris med en partiledare på konstant defensiv kan det tyckas vara en tacksam uppgift. Men vi ska inte glömma bort Miljöpartiet. MP har legat över 10 procent i stort sett hela tiden sedan valet 2010 och nådde närmare 15 procent i Yougovs senaste mätning. Striden om besvikna sosseväljare lär bli hård och MP kan även locka mittenväljare. Med en stark Sjöstedt och en Juholt som ständigt får be om ursäkt ser läget dock ljusare ut än på länge för Vänsterpartiet – i alla fall på kort sikt.

Tyvärr verkar även V nu gå MP:s väg och tona ned EU-kritiken genom att lägga kravet på utträde i malpåse. I praktiken betyder det att det endast finns ett riksdagsparti som kräver svensk självständighet från tjänstemän och byråkrater i Bryssel – och det är främlingsfientligt. Detta betyder att alla liberala Eu-kritiker måste bli ännu tuffare och ännu alertare!