Maria Sveland är politiskt deprimerad. Jag skulle kunna applicera samma begrepp på mig själv, men med en helt annan betydelse.

Som ung och nykläckt har man ofta en naiv och idealistisk syn på världen. Som MUF-are trodde jag på politiken och underordnade mig partilinjen. Ju äldre jag blir, desto mer cynisk har jag emellertid blivit i mitt förhållande till politiker och politiken. Desto mer tappar jag även tron på det demokratiska systemet. Och när jag läser Anne-Marie Pålssons Knapptryckarkompaniet, som är en osminkad skildring av livet som livegen, ursäkta folkvald, förstärks alla negativa intryck markant.

Somliga kritiserar den parlamentariska demokratin för att den är för ineffektiv – nya utmaningar sägs kräva nya lösningar. Denna inställning gör att vissa klimatalarmister är redo att överge demokratin för att kunna påtvinga oss politiska beslut som ska ”rädda klimatet”. Den möjliggör också för EU att tillsätta lydregeringar i länder som inte skött sig och förflytta makt från medlemsstaternas parlament till okända tjänstemän i unionen. Det är inte denna kritik jag delar mot det demokratiska systemet. Det är snarare dess brist på demokrati och insyn som blivit problemet. Det förstärks och skyndas på av vårt medlemskap i EU.

Att vi väljer våra politiker spelar ingen roll eftersom de enskilda riksdagsledamöternas förmåga att påverka är lika med noll. Personvalet är en charad eftersom politiken skapas i partierna, som har en gruppledare som sedan ser till att alla röstar som partiet till. Den som tycker annorlunda tvingas till underkastelse. Fortsätter man att bråka åker man förstås ut i nästa val och ersätts av en mer partitrogen person. Och vi ska veta att antalet bråkstakar i de svenska riksdagspartierna är ytterst få.

Eftersom ingen – för att rädda sin politiska karriär, för att inte stöta sig med sina arbetskamrater – vågar opponera sig, kan i stort sett vilka lagförslag som helst klubbas i riksdagen. Det är det läskiga. Allmänhetens intresse för övervaknings- och integritetsfrågor är lågt, vilket gör att även medierna ligger lågt. Politikerna kan lagstifta i lugn och ro. En misslyckad självmordsbombare eller en galning i ett grannland kan räcka för att klubba drakoniska lagar.

Vart fjärde år upprätthålls bilden av demokratin som något stort, vackert och äkta. Vid varje riksdagsval ska vi förledas att tro att vi som medborgare verkligen kan påverka något, att besluten om vår framtid inte alls fattas utan oss, långt bort från våra köksbord. Och det fungerar. Vi går och röstar, ty det är en plikt, och ger därmed vårt passiva stöd till det system som tar vår frihet ifrån oss.

Därmed ger vi även politikerna grönt ljus för att fortsätta berika sig själva. Ty i kristider är det ju aldrig den politiska eliten som tar smällen genom lönesänkningar, försämrade pensioner och arbetslöshet. Politikerfrälset sitter säkert och gör det därför att vi tillåter det.