Det som händer i Syrien just nu trotsar allt beskrivning. Regeringens styrkor beskjuter bostadsområden med raketer, soldater fortsätter att skjuta civila helt skoningslöst. Över 400 personer uppges ha dödats bara under gårdagen. Liken grävs fortfarande fram. Assadregimen måste bort, det är de flesta överens om, inklusive Arabförbundet. Men inte Ryssland och Kina.

Ryssland har affärsintressen i Syrien – och för all del, genom åren har såväl USA som en rad europeiska stater hållit tyranner om ryggen för att skydda sina egna ekonomiska intressen – och Kina vill i vanlig ordning inte lägga sig i länders ”inre angelägenheter”. Susan Rice kallar det ”avskyvärt”.

Nu står vi inför den märkliga situationen att Muammar Gadaffis krig mot sitt folk ledde till omvärldens ingripande medan Bashar al-Assad kan få härja fritt. Att det blev ett ja till insatsen i Libyen var mer tur än något annat. Den gången beslöt Kina och Ryssland att lägga ned sina röster i stället för att använda vetot.

Eftersom säkerhetsrådet bygger på en handlingsförlamande struktur där ett lands egna intressen kan blockera alla andras kan det syriska folket inte vänta sig någon hjälp utifrån. De är utlämnade åt en slaktare som utlovat reformer men som varje dag visar vad han egentligen går för.

Frågan är varför vi över huvud taget bemödar oss med att agera i FN längre när det är så uppenbart att något konkret nästan aldrig kan göras. Det har sagts många gånger förr, men FN tillhör historien. Om vi alls ska bry oss om när civila slaktas av sina makthavare behöver vi ett annat forum.