Att byta partiledare kan ge ett lyft i väljaropinionen. Men det kan lika gärna befästa status quo om den nya ledaren inte får ett förändringsmandat eller bara misslyckas med att nå ut till väljarna. Det kan vara svårt att ersätta en person som varit partiledare under väldigt lång tid, vilket Göran Hägglund fått erfara. Frågan är nu om inte Annie Lööf erfar samma sak.

För Vänsterpartiet gav partiledarbytet genast resultat. Jonas Sjöstedt, som alltid har varit populär bland vänsterväljare, har gett sitt parti ett rejält lyft i opinionen. Vänsterpartiet når plötsligt upp till över 7 procent i mätningarna. I den senaste mätningen ligger partiet på 9,2, vilket är en fördubbling jämfört med de lägsta siffrorna under Lars Ohlys ledning. För Socialdemokraterna har reaktionen på den nye ledaren varit svalare, men ett visst ökat stöd noteras ändå.

Centerpartiet har det kämpigare. Många hoppades på en Annie Lööf-effekt, men den har helt uteblivit. I senaste United Minds-mätningen hamnar C till och med under 4 procent. Lööf har en arbetssam tillvaro som både näringsminister och partiledare och har i ärlighetens namn varit rätt osynlig i båda rollerna. Samtidigt har hon problemet att stå i skuggan av Moderaterna gemensamt med övriga borgerliga småpartier.

Till Lööfs försvar ska sägas att förändringarna av partiet bara har börjat. Nu ska ett nytt partiprogram tas fram. Först därefter kan vi se om C tar den liberala vägen eller blir kvar i mittenträsket. Lööf må ha varit nyliberal, eller placerat sig någonstans där i närheten, tidigare. Men som partiledare för Centerpartiet tvingas hon balansera storstadsliberalism med landsbygdsfrågor, en inte helt lätt balansgång.

Utrymmet för verkligt liberala idéer i Sverige är begränsat. Däremot kan Lööf, om hon är skicklig, börja väcka folks intresse för dessa och därmed lägga grunden för ett slags liberal väckelse i framtiden. Samtidigt ska hon dock försöka få Centern att överleva som riksdagsparti. Jag är inte direkt avundsjuk på hennes uppdrag.