Radikalfeministen Maria Sveland skriver en lång, arg drapa i DN Kultur som riktar sig mot det hon uppfattar som politiskt hat mot bland annat feminismen. Det är präktiga överdrifter – och felslut – Sveland ägnar sig åt.

Att Jimmie Åkesson och Annie Lööf står i SVT:s Aktuellt och diskuterar utifrån temat ”Har invandringen gått för långt?” betraktar Sveland med förfäran. Det är oklart hur hon vill ha det i stället. Ska Sverigedmeokraterna, ett parti som fick fler röster än Vänsterpartiet och Kristdemokraterna i förra valet, ignoreras av riksmedierna? Ska frågor som i kritiska ordalag rör invandring inte få dryftas? Åkesson har självfallet rätt till sina åsikter och som partiledare för ett av riksdagens partier är det svårt att förstå varför han ska förvägras att yttra dem i TV. Hade vi inte redan konstaterat att det inte fungerade så bra att försöka tiga ihjäl SD?

Folk på vänsterkanten vägrar att acceptera att Anders Behring Breivik var en ensam galning. De vill se sammanhang och drar därför paralleller till Geert Wilders, Sannfinländarna och Dansk Folkeparti och kopplar samman dessa med ”högern” i allmänhet. Timbro, bloggare och debattörer på högerkanten – alla får sig en släng av den svelandska sleven.

Från vänsterhåll går det ständigt igen; den som tycker annorlunda ”hatar”. Samtidigt som Sveland anklagar åsiktsmotståndare för att hata går hon själv till attack mot Bengt Ohlsson, som kallas ”antiintellektuell” och Karl Ove Knausgård, som kort och gott är ”en skäggig norrman” (och därför inte alls värd den uppmärksamhet han fått).

Självfallet befinner sig även Pär Ström och Pelle Belling i skottgluggen, som de ”antifeminister” de är. De är ”extremister” och borde inte bjudas in till TV:s diskussionssoffor, enligt Sveland. Vi får ingen förklaring till varför det är just Svelands åsikter som är normala medan alla som avviker från hennes världsbild, och de är många, är extrema. Men klart är i alla fall att hon är väldigt, väldigt arg.

Maria Svelands största problem är att det finns människor som inte tycker likadant. Det gör henne ”politiskt deprimerad”. Hon behöver nog inte bekymra sig så mycket för sina känslor av hopplöshet. Det tycks nämligen vara vänstermänniskors lott, vilket Kajsa Ekis Ekmans dystopiska artikel i gårdagens DN Kultur är ett typexempel på. Allt är skit och det enda socialisterna, kommunisterna och feministerna kan göra är att klaga och kasta glåpord omkring sig.

Om Anders Behring Breivik hade varit en islamist hade hans dåd exploaterats av islamfientliga krafter. Många andades ut när det framkom att attentatsmannen var en etnisk norrmann. Det dröjde dock inte många ögonblick innan vänstern i stället såg sin chans att sätta hans verk i ett större sammanhang och göra alla till höger om Lenin och Ebba Witt-Brattström till ”extremister” som är om inte skyldiga så åtminstone indirekt ansvariga för Breiviks brott. Vi bör fråga oss vem som egentligen är extremisten här.