Anders Behring Breivik var precis vad vänstern behövde. Nu har de fått en galning att klistra på alla sina meningsmotståndare. Och få gör det så skamlöst som Aftonbladet.

Lena Andersson skriver mer nyanserat i DN om hur främlingsfientliga, såväl i Sverige som i andra länder, utpekar sig själva såsom varande en del i ursprungsbefolkningen. Alltför många immigranter blir, enligt dessa partiers logik, ett hot mot denna ursprungsbefolkning. Det är denna övertygelse Breivik uttalar i sitt manifest och som han, av kärlek till sitt land, motiverade nödvändigheten med att begå de fruktansvärda dåden.

Den kopplingen finns således. Men det gör inte Sverigedemokraterna till breivikare. Ej heller gör det alla andra som vill diskutera problem med migrationspolitiken i Sverige eller Norge till åsiktsfränder med extremister som Breivik. Kopplingen är dock alldeles för frestande för att inte användas av folk på vänsterkanten. Risken är att Breivik därmed lyckats göra debattklimatet än mer begränsat.

Jag tycker att man åtminstone måste kunna ställa frågan: varför ska vår kultur vara inkluderande när många personer som kommer till Sverige tar med sig sedvänjor och uppfattningar som är exkluderande? Och vad gör egentligen att en kulturell yttring ska få företräde framför en annan? För att ta ett trivialt exempel: varför är det OK med slöja i skolan men inte keps?

Kom gärna till Sverige, men ta med dig insikten om att det är ditt eget
ansvar att lära dig språket, hur samhället fungerar och att göra dig anställningsbar.
Att en person som klär sig som Usama bin Ladin har svårt att få jobb
handlar inte om diskriminering. Kultur och sedvänjor spelar roll och i
Sverige är vi inte vana vid att människor klär sig i lakan, täcker
ansiktet, att kvinnor inte får bada tillsammans med män eller att män vägrar hälsa på kvinnor.

Jag menar inte att något av detta ska vara förbjudet (ett annat exempel på hur partier som Sverigedemokraterna landar i fel slutsatser) utan att de som väljer att hålla hårt fast vid sina egna traditionella värderingar och sedvänjor får vara beredd på att det får återverkningar i ett land som ser annorlunda ut än landet de kommer ifrån.

Visionen om det mångkulturella samhällets överlägsenhet handlar förstås om att alla kan leva sida vid sida, tro på vilka gudar eller troll de vill (eller inte tro på något alls), respektera varandras olikheter och arbeta för ökad tolerans mellan olika grupper. Ett sådant samhälle blir starkt, dynamiskt och progressivt. Det är ett sådant samhälle jag skulle vilja leva i.

Samtidigt ser jag dagligen hur oerhört svårt det är att göra verklighet av denna vackra vision. Kulturella olikheter skapar problem, missförstånd och misstänksamhet. Mycket går att lösa med dialog, men inte nödvändigtvis allt. Alternativet till allt detta är inte att skapa ett homogent monokulturellt samhälle, men vi måste våga säga att mångkultur leder till vissa utmaningar och även diskutera hur dessa ska mötas gemensamt. Och vi bör inte förringa människors behov av kontinuitet och trygghet i det faktum att landet de lever i ser ut ungefär som det gjorde förra året eller för några år sedan.