Man ska som tidigare konstaterat vara på sin vakt när medierna slänger fram siffror från den ena eller den andra studien. Inte sällan är det bara någon som vill berätta en bra historia och få uppmärksamhet. Och det fungerar förvånansvärt bra. Ett aktuellt exempel är ungdomsarbetslösheten.

Barnfattigdomen är en het potatis. Jag har skrivit om mina invändningar mot hur begreppet används i Sverige här, här, här och här och tänker inte fördjupa mig i argumentationen ännu en gång. Men det är värt att uppmärksamma att alltfler organisationer hoppar på vagnen. Rädda barnen aktualiserar frågan om barnfattigdom när de släpper sin rapport varje år (med efterföljande debatt i alla medier), men nu har även Unicef beslutat sig för att mäta hur svenska barn har det. Och då blir det dels ännu tydligare hur lite om fattigdom frågan egentligen handlar, dels att ett fattigare men mer jämlikt samhälle klarar sig bättre i jämförelserna än rikare samhällen med större inkomstklyftor.

När man mäter vad barn äter varje dag (kött, fisk och fågel ska vara representerat), om de äter någon färsk frukt, om hushållet har tillgång till cykel, om kläderna är nyinköpta och inte ärvda och om barnen har möjlighet att bjuda hem vänner till lek uppstår ånyo frågan om vad som egentligen är fattigdom och vad som är bekvämligheter.

Trots Unicefs långa kravlista på vad krävs för att inte räknas som fattig i Sverige 2012, uppfyller 98,7 procent av de svenska barnen kriterierna för att slippa fattigdomsstämpeln i pannan. Det är ganska fantastiskt. Om du tänker tillbaka på din egen barndom, uppfyllde du själv alla dessa kriterier?

Ändå blir medias vinkling att Sverige ”ligger dåligt till” och att vi är dåliga på att hjälpa barn som lever under fattigdomsgränsen (det vill säga den diskutabla gräns som Unicef har satt). I min värld har debatten om barnfattigdom i Sverige för länge sedan upphört att vara relevant. Unicef och Rädda barnen har starkt bidragit till detta – och medierna hakar glatt på.