Ingen lär ha undgått historien om den man som förlorade sin unga dotter i cancer och blev utförsäkrad av Försäkringskassan ett drygt halvår senare. Självfallet väcker fallet sympati. Men sakfrågan – om sorg är skäl för att vara sjukskriven – är inte enkel.
Som vanligt när kvällspressen kopplas in görs förenklingar av komplexa företeelser. ”De får inte sörja sin dotter”, skriver Expressen. Sorg är inget man sätter sig ned och gör, ungefär som att läka ett brutet ben eller ta en ibumetin och vänta på att febern ska gå över. Sorg är en process som kan se olika ut för olika personer beroende på vem som har gått bort, hur det gick till och hur livssituationen i övrigt ser ut.
Vissa går tillbaka till jobbet direkt för att komma in i något slags vardag. Även om den är fullständigt förändrad i grunden kan jobbet bli det man behöver för att sysselsätta tankarna med annat än saknad och smärta. Andra behöver månader eller år innan de kan komma tillbaka till en ”normal” tillvaro igen och fungera hyggligt.
Sorg är ingen sjukdom. Däremot kan det ge sjukdomsliknande symptom och leda till sjukdom. Trötthet, yrsel, magsmärtor, problem med koncentrationen, brist på matlust, utslag – sorg kan i högsta grad påverka rent fysiskt. Försäkringskassan kunde ha skött ärendet snyggare med lite mer medkänsla för den drabbade, exempelvis genom att kalla till ett personligt möte. Men i sak har inget fel begåtts.
Om vi anser att personer i sorg har rätt att vara sjukskrivna måste vi inse att vi kliver rakt in i en komplicerad gränsdragningsproblematik. Vem avgör när någon drabbats av sorg? Rimligtvis den enskilde själv. Vad kan anses vara ett giltigt skäl för att drabbas av sorg? Ingen skulle tvivla på att en förälder sörjer sitt barn, men är en död farfar lika allvarligt? Räknas husdjur om personen i fråga saknar vänner och familj? Känslan av sorg är så individuell att det blir omöjligt att jämföra personer med varandra. För den som förlorat ett barn är en död farförälder mer ett tecken på livets gång och inte den katastrof som det kanske är för någon som aldrig tidigare drabbats av en personlig förlust.
Det är lätt att börja prata om ”sorgpeng” och att en person i sorg måste få tid att läka, men ovanstående exempel illustrerar att det vore väldigt svårt att ta steget fullt ut och klassa sorg som ett sjukdomstillstånd. Sorg är en del av livet och det enda vi kan göra är att som familj, vänner och bekanta efter bästa förmåga försöka stötta dem som drabbas särskilt hårt.
Det är som du säger individuellt hur man hanterar sorg. En del gråter en skvätt sedan är det bra, en del blir så ledsna att en anhörig eller väns död utlöser en svår depression som håller i sig under lång tid, en del stänger känslorna inom sig och visar ingenting och reaktionen kan i stället komma flera år senare. Har en bekant vars dotter dog när hon var 2 månader gammal. Då var han 26 och händelsen utlöste en psykos. Han har aldrig kommit igen igen utan har fortfarande skov med spykosgenombrått med jämna mellanrum och är förtidspensionär sedan många år. I dag är han 58 //susanna svensson
Sorg är ingen sjukdom men kan leda till sjukdom och läkare ska ha möjlighet att sjukskriva i det fallet även om det inte ligger i linje med högerns kommandopolitik att sjuka ska arbeta.
Sjukskrivning är en behandling och läkarna skall sjukskriva om det finns vetenskapligt stöd för att en sådan behandling hjälper mot sjukdomstillståndet. I frågan om sorg är det för den stora majoriteten inte fråga om ett sjukdomstillstånd, utan en process som har sitt naturalförlopp. Dessutom finns det mycket data som talar för att det är negativt för krisreaktioner att sjukskriva längre perioder, använda psykofarmaka samt att kategorisera naturliga tillstånd som sjukdomstillstånd. Livet är inte rättvist, vi drabbas olika, men att må dåligt, uppleva stark negativa känslor och själslig smärta är inte samma sak som att vi är sjuka. Jag tror de flesta av oss blandar ihop vår medkänsla med pappan i hans sorg, och vår önskan att hjälpa någon som förlorat ett barn. Det tragiska är att det finns ingen bot att ge! Hans dotter är borta för alltid. En lång sjukskrivning läker inte det utan förstärker snarare undantagstillståndet han befinner sig i, vilket i sig blir ett hinder för det naturliga förloppet i sorgeprocessen.
"frågan om sorg är det för den stora majoriteten inte fråga om ett sjukdomstillstånd"
Stämmer men när det är det så ska inte alliansens sjukförsäkringspolitik stå i vägen för att läkare har möjlighet att sjukskriva utan att den politiskt styrda försäkringspolisen ingriper mot läkarna och ifrågasätter deras omdöme.
Min man har dött. Han dog på morgonen hemma hos mig. Vi hade levt tillsammans i 25 år. Han var meningen med liv. Varför kan jag inte få hjälp med att dö? Då kostar jag inget för samhälletoch jag vill verkligen inte leva utan honom.
Om man har riktig sorg så spelar det ingen roll om man är sjuksriven eller om man jobbar. Man vet ändå att reten av livet är en transportsträcka till man äntligen får dö.