När jag gick på högstadiet kunde vi välja mellan tre olika språk som andraspråk: franska, tyska och spanska. Jag vill minnas att fler tjejer valde franska medan de flesta killar valde tyska. Varför det förhöll sig på det sättet vet jag inte.

Sedan dess har det hänt en del. Vilka språk den lilla högstadieskolan erbjuder sina elever i dag ska jag låta vara osagt, men tittar vi på Stockholm erbjuds kinesiska i allt fler skolor och allt längre ned i åldrarna.

I går kunde SVT berätta att svenska högstadieelever är världsbäst på engelska men att andra språk blir lidande av den stora fokuseringen på det anglosaxiska världsspråket. Kurser i klassisk grekiska och latin hotas att läggas ned på Lunds universitet på grund av för svagt intresse hos studenterna. En latinstudent beskriver detta som ett tecken på att Sverige är ”ociviliserat”. Richard Swartz konstaterar i sin kolumn i DN att svenska elever vänder tyskan ryggen.

Allt detta är begripligt i en tid där engelskan är användbar i princip i hela världen och intresset för språk generellt kanske är på tillbakagång Å andra sidan är detta skifte måhända bara ett av många i historien. Vissa språk får stå tillbaka för andra. Det har inget att göra med hur ”civiliserat” ett land är, även om kunskap i både stora och exotiska språk onekligen är ett tecken på bildning. Nog vore världen tråkig om alla bräkte på amerikanska.

Språk kräver tid. Jag läste tyska fram till och med andra året på gymnasiet. Det tredje året var frivilligt. Jag hade ganska lätt för tyskan, även om jag svor en del över grammatiken som blev alltmer komplicerad, men minns väl hur mycket tid som frigjordes när jag valt bort tyskan under det sista gymnasieåret.

Det var ett misstag att inte fullfölja. Men jag var långt ifrån ensam om att lämna tyskan bakom mig då. Systemet med valfria kurser och snittpoäng gjorde säkert många tveksamma att fortsätta läsa något som tog så mycket tid i anspråk när man i stället kunde välja enklare kurser, lättare få maxpoäng och därmed höja sitt snittbetyg. Detta är ett argument jag använt mot spådomen att den svenska skolan måste hårdsatsa på kinesiska. Jag undrar dels hur många som skulle vara tillräckligt motiverade för att lägga ned den tid som krävs i början, dels hur mycket de skulle hinna lära sig när så många andra ämnen samtidigt kallar på uppmärksamhet.

Kinesiskan framstår som svårtillgänglig på grund av tecknen och för västerlänningar obekanta uttal. Men när det kommer till att lära sig uttala olika kinesiska morfem finns i dag mängder av hjälpmedel online, inklusive mer eller mindre användbara instruktionsfilmer på YouTube. Barnvisor som denna kan duga utmärkt för att höra skillnaden mellan exempelvis zh, ch, sh och ji, qi, xi. Till skillnad från tyskan blir kinesiskan inte alls svårare ju mer du lär dig utan tvärtom alltmer lättillgänglig. Grammatiken är enkel och logisk. Vilket i mina ögon den svenska inte alltid är.

Oavsett vad du studerar för språk har de alla gemensamt att de öppnar dörrar till nya världar. Kinesiskan kan sägas ha förändrat mitt liv. Oavsett vilket språk du funderar på att börja plugga, tveka inte. Det kan visa sig vara det bästa du gjort.

Tidigare bloggat om kinesiskan:
你会说汉语吗？
Kinesiskans ställning i svenska skolan
Framtidens språk