Är barn föräldrars egendom? Den frågan kan sägas vara själva grunden i frågan om manlig omskärelse. Eller ska vi säga omskärelse på små spädbarn.

En läkare ställdes inför rätta i Köln efter att ingreppet på en pojke resulterat i komplikationer. Domstolen ansåg att pojkens kroppsliga integritet hade kränkts. Det finns faktiskt till och med fall där barnet dött till följd av efterföljande komplikationer.

Läkaren friades, men judiska och muslimska grupper ilsknade ändå till. Det hade de inte behövt göra, ty den tyska regeringen har ställt sig på de religiösas sida. Den fastslår att omskärelse är en lagstadgad rättighet.

Omskärelse av flickor är övergrepp och barbari medan omskärelse av småpojkar är ett uttryck för religiös frihet. Så ser den västerländska och de facto projudiska tolkningen ut. Men om nu föräldrar har rätt att skära av förhuden på en liten pojke, varför ska inte mammor få ta med sig traditionen att omskära sina döttrar hit till väst?

Det görs en tydlig skillnad mellan kvinnlig och manlig omskärelse. Och även om det de facto finns uppenbara skillnader
mellan de olika ingreppen är det likafullt fråga om religiöst
betingade ingrepp på individer som själva inte har gett sitt
godkännande.

Vissa landsting i Sverige går emot SKL:s rekommendationer och säger nej till manlig omskärelse. För ett sekulärt land som Sverige, som dessutom ständigt torgför barns rättigheter, borde det vara självklart att religionens seder och bruk inte får gå före barns rätt till både fysisk och psykisk integritet.

Ty om det är acceptabelt att skära bort förhuden på en liten pojke, vad annat kan inte föräldrar kräva rätt till i religionens eller något annats namn? Antingen har barn rätt att få välja själva eller så har de inte det. Om de inte har det måste vi ställa frågan om det bara är religiös litteratur som får sätta gränserna eller om det är upp till varje förälder att själv sätta dem.