Efter vansinnesdåd som det på Columbine High 1999, Virginia Tech 2007, finska Jokela 2007, Utøya 2011 och Aurora 2012 ställs alltid den obligatoriska frågan ”varför?”. Ofta får vi inget entydigt svar på den frågan, men det hindrar oss inte från att ställa den om och om igen.  

Olika förklaringsmodeller läggs som regel fram. Det har skrivits mycket om Columbinemassakern då två tonåringar, Eric Harris och Dylan Klebold, dödade 12 elever, en lärare och sedan tog sina egna liv (se denna bloggpost för mer om den händelsen).  

Utanförskap tycks vara en vanlig förklaring till det inträffade. Men pojkarnas planer var för monstruösa för att den förklaringen ska duga. Harris och Klebold planerade ingen ordinär skolskjutning utan ett bombattentat i skolans kafeteria. Flyende skulle därefter skjutas. Eric Harris hemmagjorda bomber detonerade aldrig, vilket räddade livet på dussintals, kanske hundratals elever. 

I fallet Anders Behring Breivik har faktumet att han gillade att spela Call of Duty för somliga blivit en viktig ingrediens i hur massakern ska förklaras. Carsten Jensen återkommer till detta när han i DN Kultur hävdar att Breivik ”tränade sig i okänslighet inför
de offer han med stigande precision sköt ner, först på skärmen, sedan
bortom den”.

Där har vi den igen, avtrubbningen. Allt är om inte bögarnas fel så i alla fall TV- och datorspelens. Även i fallet Columbine såg somliga den våldsamma populärkulturen som en faktor. Sanningen, så nära vi nu kommer den, är emellertid att det som hände på Columbine High var resultatet av en perfekt storm av olyckliga omständigheter (läs gärna journalisten Dave Cullens bok Columbine) som skapade två unga mördare. 

Medan Eric Harris hatade världen och alla i den var Breiviks dåd rent politiskt. Han menar förmodligen vad han säger när han hävdar att dådet var hemskt men nödvändigt. Någon ånger har inte synts och till skillnad från många andra attentatsmän valde han att inte följa sina offer i graven. Han ville njuta av efterspelet. 

Per Ragnar beskriver i sin bok Hitler hans folk hur Adolf redan som liten var lite konstig och förmodligen kissade i munnen på en get. Genom att förvandla diktatorer och mördare till narrar och tragiska fåntrattar kan vi lättare hantera dem och det de gjort sig skyldiga till. Även normalt distanserade och kyliga intellektuella får ibland svårt att hantera obegripliga dåd. Socialantropologen Thomas Hylland Eriksen tog avstånd från Breivik genom att kalla honom för ”småfet och blek typ”. 

Sanningen är att varken våldsamma TV-spel, en diagnos, en frånvarande far, främlingsfientligt tankegods eller vapenlagstiftning ensamt kan förklara varför en person väljer att kallblodigt mörda helt okända människor. Det är sannolikt, precis som i fallet Columbine, en kombination av olyckliga omständigheter. Och, i slutändan, är det alltid gärningsmannens eget val att gå i land med sina fantasier.

Årsdagen av massakern på Utøya kommer att bli en lång återexploatering av de anhörigas sorg och saknad, som vore den unik och skild från alla andras. Offentlig sorghantering är alls inget nytt men får i dagens genommedialiserade värld en helt annan spridning än tidigare. I dag lämnar jag nog TV:n avstängd. 

Tidigare bloggat:
Att förstå