Richard Swartz fortsätter debatten om huruvida omskärelse av småpojkar ska vara tillåten eller ej och gör en rad mycket märkliga jämförelser. Ja, inte ens det antisemitiska kortet lämnas oanvänt i Swartz’ kolumn. Detta sätt att debattera är tyvärr alltför välbekant.

Swartz hävdar att ett förbud mot omskärelse förmodligen skulle göra ”judiskt liv i Sverige mer eller mindre omöjligt”. Så ett tänkbart förbud är alltså riktat mot judarna som grupp, inte för barns rätt att bestämma över sina kroppar. Det är förstås felaktigt.

Vidare försvarar Richard Swartz ingreppet på småpojkar med argumentet att det inte är komplicerat, smärtsamt eller hälsovådligt utan tvärtom är fråga om en ”harmlös religiös och identitetsskapande ceremoni”. Det må stämma. Men det är likafullt ett ingrepp på ett barn som inte kan göra sin röst hörd. Omskärelsen måste därför, vilket jag sökte göra i föregående bloggpost, sättas i ett större perspektiv rörande föräldrars rätt att göra vad de vill med sina barn. Att exempelvis rista in ett kors på ett barns rygg, om det skulle vara ett påbud i en helig skrift, är jämbördigt. Men är det acceptabelt i religionsfrihetens namn?

Swartz vill likställa omskärelsen med det kristna dopet. I ceremoniell mening är det korrekt. Både omskärelsen och dopet är sätt att välkomna ett litet barn till en församling, en gemenskap, som barnet själv inte har valt. Ett barn väljer heller inte sina föräldrar och sin sociala omgivning, vilket skulle tänkas göra omskärelse och dop mindre kontroversiella.

Det som skiljer det fysiska ingreppet från lite vatten på hjässan är just att det ena handlar om ett fysiskt ingrepp som barnet sedan får leva med, oavsett vilka vägar dess liv tar i vuxna år, medan dopet inte lämnar några som helst spår annat än ett dopbevis som kan förpassas till en byrålåda. En tatuering på skalpen, eller ovanstående exempel med ett kors på ryggen, hade varit mer likställd.

Jag är själv döpt, konfirmerad och gift i kyrkan utan att någonsin ha varit troende. Visst kan man vara omskuren utan att vara jude, men ett ingrepp som inte är medicinskt motiverat utan endast av ceremoniell natur bör inte påtvingas ett barn.

Hur detta påverkar judiskt liv i Sverige är faktiskt sekundärt. Sverige är som land synnerligen tolerant mot religiösa grupper, men de förutsätts ändå följa svensk lag. Och svensk lag stiftas i en folkvald församling, inte utifrån någon helig bok. Den sortens perspektiv på lagars och reglers ursprung får gärna förfäktas i Israel, men det har inget med Sverige år 2012 att göra.

Det finns mängder av religiösa traditioner som inte är förenliga med svensk lag. I detta specifika fall är det barnets rättigheter som ska värnas, inte de religiösa gruppernas rätt att föra sina traditioner vidare till nästa generation.

Att Richard Swartz försöker sammankoppla kritik av omskärelsen med dunkla antisemitiska strömningar är fegt, oärligt och – bokstavligen – under bältet.