Richard Swartz skriver nyktert om de splittringar och skillnader som präglar vår europeiska kontinent men som den politiska EU-eliten inte vill låtsas om.
”Europa är förmodligen den mest komplexa, mest komplicerade delen av hela vår värld. På blygsamt utrymme ska mer än trehundra miljoner människor försöka skapa en gemenskap eller union trots att vi här inte behöver åka långt för att inte förstå vad de andra säger, människor som äter och dricker vad vi inte känner till, sjunger andra sånger, firar andra hjältar, håller sig med en annan dygnsrytm och uppfattning om tid liksom med andra önske- eller mardrömmar än vi.”
Detta hör vi aldrig något om på den högre politiska nivån. Där pratas det i stället om den europeiska gemenskapen, de gemensamma värderingarna och idéerna. Frågan är vad dessa består av. Vad gör Europa unikt och vad gör att svenskar och greker, rumäner och britter samt finländare och bulgarer har så mycket gemensamt att de ska ingå i en politisk och ekonomisk union? Den politiska eliten blir oss ständigt svaret skyldig.
Det brukar också sägas att EU ger alla européer en röst i världen, att vi är starkare tillsammans än för oss själva. Men faktum är att EU:s röst inte väger särskilt tungt i världen. USA tar den inte på allvar, Kina i ännu mindre grad. Små länder kan lätt inbilla sig att deltagandet i ett större politiskt sammanhang ger mer inflytande än vad en självständig åsikt hade gjort. Men hur mycket Sverige, Danmark eller Estland påverkar EU i stora viktiga frågor är oklart.
En gemensam fana, hymn och parlament (med både begränsad makt och tveksam folklig förankring) gör oss inte till européer. EU är ett elitprojekt, skapat av överheten. Den fina fasaden börjar krackelera och missnöjet pyr när det politiska projektet kantrar.
En titt på verkligheten hade varit nyttig för det europeiska ledarskapet. Men om de hade varit intresserade av den hade de förmodligen aldrig påbörjat denna resa mot en federal EU-stat. Vi ska därför inte ha alltför stora förhoppningar på dem i fortsättningen heller.
Beträffande frågan vad som gör oss till européer, har du en nationalistisk ingångsvinkel, "du skall inga jämstarka identiteter hava jämte mig", som f.ö. Sverigedemokraterna skrivit in i sitt partiprogram. Men i verkligheten har vi alla multiidentiteter, som ringar på vattnet. Dessa kan vara lika starka.
En pådrivande faktor för den europeiska integrationen har speciellt varit konflikten mellan öst/väst och för tyska liberaler som Adenauer och Erhard handlade det framför allt om att knyta Tyskland till den västerländska kulturen och legitimiteten.
Poängen är, som Swatrtz skriver, att du/jag/vi kan ha lika mycket gemensamt med kanadensare som med portugiser. Kanske rent av mer. Vad består då den europeiska gemenskapen i i dag som gör att vi passar så bra ihop i en politisk och ekonomisk union?
Även Carl Tham, den gamle kappvändaren, har fått till det på dagens DN Debatt.
Var är alla de genier som år 2003 mästrade oss fritänkare, alla de som ville ha "inflytande", de som såg ett fredsprojekt och hur Europa närmast med automatik skulle smälta samman?
Bildt, Reinfeldt, Göran Persson, de proppmätta industrifarbröderna och alla ni andra, skäms ni inte det minsta för er bristande förmåga till insikt?
Vi bör alla komma ihåg och ta på stort allvar att det är precis samma genier som sitter i förarsätet, nu som då.
Jag skulle önska att man snarast möjligt anordnade en ny folkomröstning om EMU i Sverige för att kunna avföra frågan åtminstone de närmaste 10 åren.
Alkoholen i Bryssel skulle inte räcka till om Micke ens såg Bryssel på vykort!
/Challe Balle