Det är naturligtvis både avskyvärt och äcklande att se exempel på de hot som Vingren beskriver. Det finns inget försvar för sådant. Men jag har lite svårt för den offerroll som vissa feminister ikläder sig.
Vingren gör som många feminister ofta gör: generaliserar. Det är ”antifeminister” som står bakom hoten, som vore alla som ifrågasätter könsmaktsanalysen och genusvetenskapen en enhetlig grupp som ägnar sin fritid åt att kasta skit på och hota feminister.
Från feministiskt håll generaliseras ständigt om män som grupp. Bara begreppen ”män våldtar” och ”mäns våld mot kvinnor” väcker obehag. Faktum är dock att det är mer OK att kränka och förnedra män offentligt. Män kan ta sådant. Det är OK att sätta upp pjäser där mannen utpekas som en vandrande dildo som borde gasas ihjäl. Män ska ta sådant, ty de är ju redan så privilegierade. Många feminister drivs av idén att det är ”payback time”. Männen har haft privilegierna i alla tider, nu är det kvinnornas tur. Men de kallar det felaktigt för ”jämställdhet”.
På så vis förminskar man människor, klumpar ihop våldtäktsmän med vanliga jämställda och reko småbarnspappor i syfte att belägga män med något slags kollektiv skuld. Att tro att allt detta inte skulle mötas av en reaktion är naivt. I själva verket tror jag att det är reaktionen de är ute efter hela tiden. Dessa feminister vet att de provocerar. Det står dem självfallet fritt att göra det, men de ska inte spela dumma när vissa blir förbannade.
Därmed inte sagt att olaga hot eller smädelser någonsin är acceptabla. Men jag kan tänka mig att Pär Ström och Pelle Billing har en hel del hotmejl att visa upp också. Att vissa feminister älskar att håna dem är välkänt. Ett aktuellt exempel är behandlingen av Ulf Brunnberg, som uppenbarligen inte har rätt att yttra sina åsikter utan att bli hånad offentligt.
Antalet radikalfeminister i Sverige är månne inte så stort, men det är en mycket högljudd grupp som tillsammans får en kollektiv styrka. Hela Kultursverige kantas av dem. De får genomslag i alla medier. De sitter i den lagstiftande församlingen och i myndigheter. Detta gör att jag, som redan påpekat, har svårt för den offerroll som många feminister gärna vill spela. Radikalfeminismen (och genusvetenskapen) är ifrågasatt av många vanliga medborgare, men den har en stark ställning inom utbildningsväsendet. Och kvoteringsdebatten är ständigt aktuell, senast förespråkad av företrädare för fackförbundet Ledarna på Brännpunkt.
När man hävdar att hot och okvädningsord mot ens person, i egenskap av företrädare för en ism, är ”ett demokratiproblem”, har man tagit sig själv på väldigt stort allvar. Ty hot riktade åt andra hållet tillmäts här inte samma betydelse. När hävdades från feministiskt håll att det är ett demokratiproblem när borgerliga demonstrationer störs av vänsteraktivister ? Eller när sverigedemokratiska torgmöten får flyttas eller ställas in på grund av hot?
Då är det fråga om ”civilkurage” och rätten att skrika ”inga rasister på våra gator” tills den lagliga demonstrationen upphör. Inte om yttrandefrihet eller demokrati. Nog är det en smula märkligt.
Det är märkligt att du går i försvar för det våld (du är ju liberal) som Vingren beskriver.
Varför gör du det och varför är Vingren ansvarig för vad Afa gör?
Den typ av kollektivistisk polemik du tar upp bekymrar givetvis många andra. Vad beror den på, är dagens samhälle fyllt av fanatiker som hela tiden söker strid?
Jag tror att en viktig del av svaret finns i det faktum att de mest högljudda fanatikerna tillhör meningsriktningar som vant sig vid att sponsras av skattemedel. För att vidmakthålla sina intäkter måste hela tiden nya hot målas upp.
Hade vi istället ett politiskt system som inte tillåter transfereringar i allmänhet eller subventioner av politiskt önskvärda lobbygrupper i synnerhet, då skulle säkerligen antalet alarmistiska feministiska debattartiklar minska kraftigt.
De här offerkoftorna skriver inte för att uppmärksamma medborgarna på fara, de skriver sina artiklar för de politiskt sakkunniga på departementen så att anslagen till "kvinnlig organisering" o.dyl. ökas i nästa statsbudget.
Både Funebo och Egnell är själva politiska extremister om dom jämförs med medianen i svensk politik därför är ingen av er rätt person att tala i gemene mans namn i högre grad än den kvinna ni pratar om och det våld som hon utsätts för vilket ni uppenbarligen anser att hon förtjänar är naturligtvis för oss andra helt förkastligt.
"De här offerkoftorna skriver inte för att uppmärksamma medborgarna på fara, de skriver sina artiklar för de politiskt sakkunniga på departementen"
Ja du har ju aldrig dräglat över föreställningen om ett eget kontor på ett partikansli i ett regeringsparti.
"Ja du har ju aldrig dräglat över föreställningen om ett eget kontor på ett partikansli i ett regeringsparti."
Detta påstående visar hur väldigt lite du egentligen vet om mig.
Det är härligt att ha hela världens öde i sina händer!
Alla ni – kvinnor, muslimer och barn – som lyder under mig, den vite, medelålders, sekuläre, heterosexuelle mannen, gör min tillvaro så fylld av glädje, jag förstår att ni är avundsjuka.
Genom att aldrig – enligt egen uppgift – kunna påverka era öden själva så kommer jag att fortsätta äga er.
Aaaah, härligt!
"Detta påstående visar hur väldigt lite du egentligen vet om mig"
Ja i synnerhet som det var riktat till Funebo och inte till dig.Den politiska rörelse du företräder har en avsevärd bit kvar innan den känner lukten av riksdagen.
Det är oacceptabelt att skriva mordhot till andra människor. Ingen, oavsett kön/ålder/hudfärg/sexualitet/religiös åskådning, ska behöva bli utsatt för hot och riktigt vidriga kränkningar.
Dock så är många av personer (säger inte att My är det, har läst för lite av henne för att uttala mig om det) som säger sig bli påstådda för hot och kränkningar lika jävla goda kålsupare. Många av dessa är själv lika hårda och kränkande i kommentarer mot oliktänkande.
De använder sig även mycket mer än gärna av härskartekniker (fast de på samma gång inte är sena att anklaga sina meningsmotståndare för att använda sig av sådana så fort argumenten tryter). Det vanligaste är att försöka skratta bort och förlöjliga sina “motdebattörer”. Folk som sysslar med sådant gör det oftast för att de inte kan svara, men däremot kan de då skratta i syfte att försöka ge sken av att meningsmotståndarna är efterblivna och under deras värdighet vilket de tror sig komma undan med via fördelen att ha tolkningsföreträdet. Jag har sett det beteendet hos många idioter genom åren (både hos högerfolk, feminister, SD:are och extremvänster). De hånskrattar, raljerar och är oförskämda mot alla som inte tycker som de själva och skulle någon komma med ett sakligt motargument eller en besvärlig fråga reagar de ofta upprört över-oförskämt, ibland även börja gråta överdrivet.
Hans, du skriver: "Hela Kultursverige kantas av dem. De får genomslag i alla medier".
Om man betänker, hur frånvarande de är här i Danmark/Skåne och Öresundsregionen utanför Stockholms mediala kompisgäng, kan man egentligen bara dra samma slutsats som Jonas Berggren i Ace of Base:
"You know, in Sweden we have something called an ankdamm".
Den europeiska integrationen kommer göra den svenska statsfeminismen till en icke-fråga.
Ace of base har alltid varit en ledfyr för mig.
I Ungern håller käringarna tyst.
"Den europeiska integrationen kommer göra den svenska statsfeminismen till en icke-fråga"
Det är tvärtom så att Eu mycket tydligt driver att kvinnor ska ha samma möjligheter som män vilket inte minst är viktigt i Europeiska länder där kvinnor har en frihet som utgör en bråkdel av vad svenska kvinnor skaffat sig.