José Manuel Barroso har åter talat klarspråk, denna gång genom att ta ordet ”federation” i sin mun i sitt ”state of the union”.

Någon europeisk superstat vill Barroso inte ha, säger han, men väl en federation. Jag förstår inte riktigt skillnaden. En federation av 27 stater innebär oundvikligen kraftigt beskuret nationellt självbestämmande. Makten kommer att flyttas från de nationella parlamenten till EU (dock inte till EU-parlamentet, som är den enda demokratiska legitimitet EU har).

Barroso använder eurokrisen som ram och säger:

”Det här tillfället kräver ännu mer union. Och mer union kräver mer integration. Och mer integration kräver mer demokrati. I Europa måste vi acceptera att vi sitter i samma båt.”

Problemet är att en federation inte kommer att betyda mer demokrati. Tvärtom. EU-eliten har aldrig varit intresserad av demokrati. Varje gång nationella folkomröstningar ska hållas blir det problem då dessa sällan ger de resultat som EU:s ledare vill.

Irland, vars grundlag kräver en folkomröstning när EU genom ett nytt fördag vill ha ökad makt på Irlands bekostnad, fick som bekant rösta två gånger om Lissabonfördraget (först kallat grundlag) innan ledarna fick det svar de ville ha. Räkna med en liknande process när nästa fördrag ska klubbas. Att hävda att en EU-federation skulle innebära ”mer demokrati” är därför inte bara fräckt, det är direkt lögnaktigt.

Jag beskylls ibland för nationalism när jag kritiserar EU. Men från motståndarsidan ser jag aldrig några argument som beskriver vad som är så bra med att Sveriges befolkning förlorar möjlighet att påverka de politiska beslut som tas och att utkräva ansvar.

I Sverige har vi, jämfört med i många andra länder, ett föredömligt system av politisk transparens och öppenhet. Så fungerar det inte i EU. Där är devisen snarare största möjliga avstånd från medborgarna och minsta möjliga insyn. Hur någon som kallar sig demokrat kan applådera detta är en gåta.