Det är många som har liknande historier om hur de på 70-, 80- eller rent av 90-talet erbjöds en lägenhet i Stockholms innerstad men tackade nej. De säger det med ett uppgivet skratt. ”Tänk om man bara hade vetat…!”.

I takt med att Stockholm växer men antalet lägenheter inte gör det i tillnärmelsevis samma takt, ökar kötiderna hos bostadsförmedlingen. I dag är förstahandskontrakt så eftertraktade att den som väl har fått ett inte släpper det. Det blir därför ingen omsättning i lägenhetsbeståndet. Folk hyr i stället ut sina lägenheter i andra hand till ockerhyra. Särskilt omöjligt att etablera sig blir det för invandrare utan kötid eller hög inkomst. De hamnar i stället i Socialtjänstens försorg (som i sin tur sliter med att få tag i lägenheter att hyra ut).

I dag är det hopplöst att få en lägenhet via bostadsförmedlingen i innerstan. Du behöver antingen några miljoner för att köpa en eller fixa svartkontakt med pengar under bordet. Annars får du vänta i några decennier i kön. Man kan tycka att en så attraktiv plats borde vara svindyr att bo på. Men för de som bor i innerstan behöver det inte alls synas på hyresavin.

Och så ska det förbli, om Hyresgästföreningen får bestämma. De vill behålla bruksvärdesprincipen. Hyresregleringen var tänkt att bli tillfällig men kom som så mycket annat att permanentas efter andra världskriget. Den har satt prismekanismen ur spel. Hyresgästföreningen såg vid förra förhandlingen till att hyrorna höjdes lika mycket över hela staden i stället för, som fastighetsvärdarna föreslog, med mer i innerstan och mindre ju längre ut man bor.

Hyresbostadsutredningen vill gå mot mer marknadsanpassade hyror. Det är en absolut nödvändighet. Det är därför så förbaskat typiskt att regeringens talesperson, bostadsminister Stefan Attefall (KD), fastslår att regeringen inte har några ambitioner att införa marknadshyror.

Det tycks inte spela någon roll om regeringen är röd eller blå. De vill alla att hyresregleringen ska bestå. Och därmed även en hyresmarknad som ingen är nöjd med.