Illustration av Tim Brinton.

Förhoppningarna om försiktiga marknadsreformer och upptinade relationer till omvärlden har kommit på skam i Nordkorea.

Ett år efter att Kim Jong-Un tog över som Nordkoreas ledare efter sin far skjuter regimen upp en raket och trotsar därmed USA, EU och FN men även sin närmaste bundsförvant Kina. Inte heller Ryssland lär vara överdrivet nöjt med Pyongyangs beslut.

I den stalinistiska diktaturen är en teknisk landvinning som denna, och den propagandaseger den innebär, viktigare än att förhindra att befolkningen svälter. Kim lär också ha stärkt sitt stöd hos militären.

Den väg som den nordkoreanska regimen borde ta är förstås den kinesiska. Att öppna upp ekonomin, införa marknadsreformer och låt människor börja tjäna sitt eget uppehälle. Det skulle vara en väg ut ur landets extrema försörjningsproblem och ett sätt för regimen att bryta isoleringen. Problemet är förstås att den ideologi på vilken landet är byggt förespråkar just isolering (eller snarare ”självständighet”). För att öppna upp Nordkorea ekonomiskt krävs alltså ett avsteg från statsideologin.

Tyvärr finns det i nuläget väldigt lite som tyder på några större förändringar under den tredje Kims styre. Förtrycket är lika omfattande som någonsin tidigare, undernäring fortsätter att vara omfattande och landets system av grymma koncentrationsläger ska vi bara inte tala om.

Allt detta är nordkoreanernas egna problem. Men frågan är om USA och resten av världen stillasittande kan se på när Nordkorea i framtiden utvecklar kärnvapen.

Mycket av nordkoreanernas öde avgörs i praktiken i Beijing. Så länge Kim har stöd från den kinesiska regeringen – livrädd för en regimkollaps – kan han i princip företa sig vad som helst och visa omvärlden sitt långfinger. Men när kinesernas tålamod tar slut…?