I dagens SvD skriver moderaterna Beatrice Ask och Elena Drenjanin att Sverige ”fått gehör” för den svenska hållningen i sexhandelsfrågan då EU:s regionkommitté lyft fram förbud mot köp av sexuella tjänster som en åtgärd mot människohandel.

Enligt Ask och Drenjanin ger kommitténs yttrande uttryck för ”en europeisk samsyn rörande sambandet mellan prostitution och människohandel”. Så är det emellertid icke. Om de tror att resten av EU ska följa efter Sverige ägnar sig artikelförfattarna åt rent önsketänkande.

Sverige är ganska ensamt i Europa om sin moralistiska repressionsmodell. Inte ens i Norden finns en samsyn. Norge har följt – och gått längre än – det svenska exemplet. Men i fjol beslöt Lagrådet i Danmark att inte rekommendera kriminalisering av köp av sexuella tjänster. Detta av hänsyn till sexsäljarnas situation, som försämras av ett sexköpsförbud.

I Sverige har politikerna valt att bortse från sexsäljarens situation och enbart fokusera på en radikalfeministisk tolkning av sexhandel: mannens (strävan efter) makt över kvinnan.

I vanlig ordning demonstrerar sexköpslagensa försvarare en slående oförmåga att se skillnad mellan frivilligt och ofrivilligt, vuxna människors egna val å ena sidan och tvång å den andra. Det är tröttsamt att debatten i Sverige inte har kommit längre än så. Samtidigt illustrerar det hur lövtunn argumentationen faktiskt är.

Det brukar sägas att sättet på vilket vi behandlar personer dömda till fängelse säger mycket om vårt samhället i stort. Detsamma gäller tvivelsutan behandlingen av sexsäljarna. Här är Sverige verkligen inte ett föredöme. Riksdagen har valt en väg som fokuserar på köparen men som genom att göra detta helt lyfter bort säljaren ur ekvationen.

Det finns, som jag påpekat tidigare, en alternativ väg: Nya Zeelands. Vi kan stärka sexarbetarnas rättigheter genom att avkriminalisera sexköp och koppleri. Vi kan välja att lägga makten och rätten hos sexarbetaren. Ge dem rätten att alltid säga nej till en kund utan att motivera varför. Ge dem rätten att kräva kondom vid samlag.

Om vi är intresserade av effekterna av en annan politik, finns utvärderingar att ta del av (bland annat i Nya Zeeland, se PDF). Men för politiker som Beatrice Ask och Elena Drenjanin, för att nämna blott två, är det viktigare att ”sända signaler” än att arbeta evidensbaserat.

Det säger förstås en hel del om deras oförmåga att ta till sig fakta. Det säger också mycket om deras människosyn. De har valt diskriminering och stigmatisering framför skademinimering och empowerment.