Efter flertalet besök i både Beijing och Guangzhou trodde jag att jag fått nog av megastäder. Mina förhoppningar på Hongkong var därför begränsade. Men ack vad jag misstog mig. Hongkong imponerade med sin närvaro.

Avenue of the stars är mest intressant för asiater. 
Få andra lär känna till de filmstjärnor som har sina handavtryck här.

Hongkong är en av världens mest tätbefolkade platser. Sju miljoner människor trängs på en liten yta. Hotellrummen är små, likaså folks lägenheter. Och det märks i arkitekturen – här finns varken Beijings breda avenyer eller eländeslånga tunnelbanelinjer. Hongkong är kompakt och högt. Staden får därmed en helt annan prägel än andra kinesiska storstäder.

Här saknas visserligen historiska sevärdheter som Förbjudna staden och Himmelens tempel (Beijing måste man alltså bara besöka ändå). Men Hongkong har en intressant prägel eftersom staden ligger vid havet och är omgiven av berg. Och tunnelbanan är som väntat föredömlig.

Victoria Peak är definitivt värd ett besök – även om det denna gång var dimmigt.

Den 23 m höga buddhan (Tiāntán dàfú, 天壇大佛) ligger på
500 meters höjd på ön Lantau och nås bäst med cable car. 

Hongkong ligger väldigt nära den kinesiska gränsen vid Shenzhen och är bara en timmes båtresa (eller en helikopterflygning, för den som föredrar det) från Macau. Det är därmed en utmärkt plats att flyga till  även för den som har ärenden i södra Kina. Prisnivån är högre än i exempelvis Guangzhou, men Hongkong är inte dyrt för en västerlänning.
Andra måsteplatser är den lilla marknadsgatan Temple Street, som fylls av prylar kvällstid. Inte för prylarnas skull utan snarare för stämningen och maten. Här äter slashasar bredvid välklädda och matbord och stånd trängs om det ringa utrymmet. 

Kinesisk mat – du är redan saknad.