Den svenska beröringsångesten med R-ordet har genom åren fått en rad märkliga följder. Alla har egentligen tillkommit i största välmening.

Under min skoltid pratades det mycket i medierna om huruvida det var kränkande mot barn med utlandsfödda föräldrar och annan religion att behöva fira skolavslutningen i en kyrka och lyssna till svenska psalmer. Infödda svenskar upprördes förstås över detta, och ryktet att någon ”där uppe” tyckte att vi inte skulle få sjunga nationalsången heller spreds. På den tiden var 6 juni inte heller helgdag.

Tanken var förstås att vi inte skulle påtvinga människor med annan bakgrund och religion majoritetens normer, det vi uppfattade som svensk kultur. Jag tror att detta även kan skönjas i de berättelser om upplevd rasism som återberättats på sistone apropå Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern.

Berättelserna om hur barn av sina lärare fått höra att de inte behöver rita den svenska flaggan eller sjunga den svenska nationalsången eftersom flaggan och sången inte är ”deras” kan tolkas som exempel på vardagsrasism i skolan. Men de kan också tolkas som en rädsla från lärare att påtvinga barn med annan bakgrund svenska seder och normer. Vi har ju även sett hur personer med utländsk bakgrund uppröras över att deras muslimska barn förväntas fira avslutningen i kyrkan och sjunga svenska psalmer. Tanken var nog inte att peka ut människor, att särskilja dem från gruppen, utan att tvärtom på ett klumpigt sätt visa tolerans.

I en idog strävan att balansera på den tunna linan som är integrationspolitiken i Sverige, där minsta felsteg kan leda till döden, har enskilda lärare kanske begått misstag. Men jag tror inte att det har så mycket med rasism att göra utan snarare är ett resultat av den enorma beröringsångest som svenskar utvecklat till integrationsfrågorna. Damned if you do, damned if you don’t. Vi är så otroligt mån om att göra rätt att det ibland blir fel.

Vi ska inte syssla med kollektivt identitetsskapande, brukar det hävdas. Ändå är det precis detta som de så kallade antirasisterna ägnar sig åt. De vänder bara på begreppen genom att håna och förminska alla vita. Det de gör är inte att motverka rasism, främlingsfientlighet och ett ”vi och dom”-tänkande utan tvärtom underblåsa detsamma. ”Vita kränkta män” har blivit en samlingsterm för män (givetvis vita) som på något sätt ifrågasätter de feministiska teorierna. En slasktratt i vilken man kan stoppa alla (vita män) som man önskar förminska och kassera. Den är inte ett dugg bättre än indelningen ”judarna” och ”muslimerna”.

Farligheten med att indela människor i grupper är att de tillskrivs gruppens signalement, erfarenheter och perspektiv. Vita män vet man ju hur de är. Liksom muslimer, judar och bögar. Där stängs dörren för diskussion.

I viss mån ägnar vi oss alla åt denna sorts indelning och kategorisering av människor. Det är ett sätt för oss att sortera, förenkla och därigenom begripliggöra vardagen. Men vi måste akta oss för att göra det till en ideologi. Och samtidigt inse att allt faktiskt inte är rasism.